You alright? – No, I’m all left.
Dåliga skämt att lyfta ens morgon, något ska man ju skratta åt. 🙂
I en hel sommarsäsong har jag klarat mig från skador, bortsett från några nervvrakade muskler som vill krampa o skrapsår, men igår – näst sista dagen bestämmer sig mina fötter för att tappa fästet. Så vad händer? Jo, jag håller på att täcka skyltar för vintern, är för tillfället på något som kallas ”Cliffs of insanity” – ja klippor av galenskap lite lätt översatt. När detta händer tänker jag ”ramla inte bakåt bara så går det bra”. Bara det är ramlar man framåt så ramlar man in i klipporna – fortfarande bättre än bakåt ned för dem. Jaja, ni fattar mitt dilemma. Men jag ramlar framåt i alla fall, i ett panikartat sätt att kränga fast på stenarna. Men det är inte slät snäll sten, det är en kantig, ojämn jävla klippa. Och jag klarar såklart att inte landa på handen, utan på tummen enbart. Den trycks i handen och jag bara svär. Oj vad jag svär. Ilskan är för stunden oslagbar – kunde man vinna pengar på att svära hade jag för den där stunden vunnit miljoner. Nu är tumjäveln svullen och har ett dumt blåmärke på sig, kan fortfarande efter en natts vila inte greppa ordentligt så får väl gissa att det inte blir någon mer servering denna sommar.
Så jäkla typiskt. Jaja, men det är i alla fall min sista dag för cykelpatrullen idag. Kunde inte vara gladare över det än jag är. Oj vad skönt det är, trots dum tumme kan jag gå till jobbet med ett leende. Den ni.
Men här har ni en godmorgon-lista att lyssna på (ja ni kan ju göra det imorgon för det är ju inte alls passande för er dygnsrytm att göra det nu).
Peace
on a clear day you can see forever 