Being a sack of potatoes is all I want right now (no I don’t care about your intellectuality, you can be pretentious on your own time).

Efter en veckas avancerade protokoll-studier klarade jag av provet o är numera fullständigt kvalificerad skidpatrullare. Efter det blev det en tur till Cranbrook för uppdatering av mitt arbetsnummer. Kan knappast påstå att det var en givande tur, men fick åtminstone alla papper på plats samt en sväng på Walmart. Föga imponerande affär så där i en håla mitt i de kabadensiska bergen. Men men, nu finns det åtminstone mat i huset. 🙂
Denna vecka har det fysiska arbetet verkligen satt fart o träningsvärken finns här för att vittna. Känns dom att varenda kroppsdel fått sig på trynet. Värst var det dock igår då jag inte ens var säker på att jag skulle klara av att gå de futtiga 200-300 meterna hem. Var helt slutkörd. Nu är det i alla fall bara en dag kvar innan jag tar helg – ska bli såå skönt! 🙂

Nu ska o James se på gammal film med Richard Gere o Sean Connor i rollerna. Får se hur bra det är.

Peace

And I could see forever.

Och för en liten stund existerade bara hon och han, deras andetag unisont som frusna delar i ett universum byggt på gåtor om den jordliga kärleken. Blickarna fokuserade på varandra i ett försök till att aldrig släppa taget – en ihärdig längtan att behålla stundens passion i en för alltid pågående cirkel.

20121124-221415.jpg

Peace

Like the birds, I have migrated.

Ja,  nu sitter vi här på McDonalds i Banff jag o min kära, väntandes på två vänner från pano varav den ena är på väg ifrån Kanada, hem till nya zeeland. Tråkigt men så är det i den här branschen. Passar på att sno wifi på nämnda snabbmatskedja, leker med våra nya leksaker. Fast helst skulle vi nog båda åka hem o ramla i säng. Jaja, blir så otroligt frustrerad av att försöka blogga genom telefonen så ger upp nu 🙂 nu vet nj i alla fall att jag är på väg hem till pano igen. Vi får höras på mer civila kanaler vid senare tillfälle.

Peace

Alone again.

Happ, då sitter man så där igen då. Ensam alltså. På en flygplats. Huuuuur tråkigt som helst. Det räcker liksom inte att man måste säga hej då till alla dem man saknar, men sen ska man dessutom tvingas sitta ensam som ett annat miffo på olika flyg o flygplatser i ett dygn. Nej, jag är inte ett fan av att resa själv. Förstå mig rätt; det kan vara underbart att vara själv en stund o bara andas – men klarar mig fint utan dessa långresor på egen hand. Nu är jag j alla fall för uppdaterandets skull i Seattle. Tog mig in landet av säkerhetskontroller, tog fel på tidzon o har därför stressar runt som en förvirrad höna.

Oj. Nu är det visst dags att boarda planet. Hörs från Kanada!

Peace

And it’s almost time.

Ja.. Så var det det här med att packa igen då. På fredag flyger jag tillbaka till mitt kära Kanada. Ser oerhört mycket fram till det; träffa James, träffa alla vännerna, påbörja det fantastiska vinteräventyret som väntar mig, få åka skidor igen, känna på snön, andas frisk luft, se nya platser, träffa nya människor – framför allt människor som är likasinnade som jag, skratta åt det enkla i livet. Ni vet. Sådana där härliga saker.

Tråkigt är det ju ändå att lämna allt här hemma. Sötaste systersonen som växer så det knakar – vill ju såklart finnas här för hans uppväxt o vara världens bästa moster – kan ju vara svårt för honom att förstå varför jag måste vara i Kanada, lämna familjen – saknar så att det värker i hela kroppen men som ändå alltid finns där o är underbara, lämna kära vänner – gamla, nya, återupptäckta – ni är guld värda!

Men trots att det smärtar att lämna er här hemma – speciellt familjen såklart, så känner jag ändå att det är rätt för mig att vara i Kanada. Är ju lycklig där, o man ska väl vara där man är lycklig? Är så sjukt exalterad över att ha fått ännu ett år i detta fantastiska land att det inte finns ord att beskriva. Sverige kommer ju alltid att vara där för mig; inget förändrar den underbara uppväxt jag haft här – men jag är i behov av något annat än vad det kan erbjuda. Höga berg, djupa dalar, friskt glimrande puder; får vakna bredvid den enda jag vill vakna bredvid, får jobba med något jag drömt om de senaste åren o som kommer att utveckla o utmana mig, får leva på en underbar plats. Nog för att det är jättejobbigt att åka, för att vara så långt ifrån er mina kära är fruktansvärt – MEN det är för det bästa. Mitt bästa för det är det jag vill; man måste följa hjärtat. För ert bästa för att bor jag kvar i Gävle o är olycklig så kommer jag att vara fruktansvärd att vara omkring. Så – lycka för alla. Ni är dem bästa.

Oj vilket rörigt inlägg. Det bättrar på sig snart lovar jag.

Peace

So many years with a graceless heart.

For the times that have been, for the times that will be. For the years that have passed, and the years still to come. For all the words, said – unsaid – spilt – retraced. From everything in my heart, you will always remain.

Att sakna någon är hjärtats sätt att på minna dig om att du älskar någon.

Peace

To go or not to go.

Hjärtskärande samtal. Värkande rygg (dock i en bra mening, av träning). Hjärtvärmande samtal. Knakande knän. Leenden från den man älskar. Försök till uppmuntran. Önskningar om att man hade magiska krafter. Önskan om att man kunde förändra världen. Önskan om att människor kunde vara bättre i allmänhet. Önskan om att man själv var bättre i allmänhet. Avsluta med att känna sig nöjd ändå, för man älskar intensivt o blir älskad intensivt. Är begåvad men världens bästa. Känns bra i eliten.

Ida, min älskade syster. Du kommer bli, är redan, världens bästa mamma. Tveka aldrig på det. Kan inte tänka mig bättre föräldrar än dig o Joakim. Ni älskar lilla Valter (världens sötaste nevö) villkorslöst. Ni är starka. Du är stark. Jag vet att det känns jobbigt just nu. Det är inte alltid lätt. Men jag är säker på att allt ordnar sig. Om ett halvår kommer du inte att tänka på det här mer. Känslan kommer ha passerat. Valter är ju redan nu så vacker, o underbar, intelligent. Ni har ju fått det mest fantastiska i livet. Snart får du sova mer. Snart har antibiotikan gjort sitt. Snart känner du dig piggare igen. Det kommer att bli bra. Allt kommer att bli bäst. Jag bara vet det.

Älskar dig.

Peace

Well.. the dieting is not great.

Kom hem med inställningen att nu ska jag minsann gå ner dem där extra kilona jag lagt på mig, omvandla jag-har-inget-jobb-fläsket till muskler igen, o må allmänt bra. Mja.. har väl gått sådär va. Dag 1 – inte utanför dörren. Jetlaggad som ett annat monster fungerade jag ju inte. Dag 2 – promenad. Okej start, men den hade definitivt behövt vara antingen längre eller mer kvantitativ. Skärpning, tänkte jag. Så dag 3 – 6 km joggingrunda. UNDERBART. Kände dessutom att jag vill mer. Plus att jag åt nyttigt. Dag 4 – upp i tid, äntligen inte så farligt jetlaggad längre (så här sitter jag ett på natten o är mer eller mindre pigg). Uppgifterna börjar – optikertid. Fumlar helt till det där att jag var uppe klockan 5 i morse (återigen jetlaggen, men sov hela natten – gick dock o lade mig sju kvällen innan.. men det bättrar sig ju) genom att somna igen klockan åtta. Sov till 10, upp – dricka lite kaffe, se på tv, lalla på datorn, klä sig, prata i telefon.. Allmänt upptagen. Halv två inser jag vad klockan är, slänger i mig en tallrik fil (mm, nyttigt matintag skulle det vara ja – men åt dock en fantastisk frukost) för att sen kasta mig på en halvt opumpad cykel ner på stan. Svettig (inte alls så där fräsch o söt som var min plan, men kappa, strumpbyxor o röd mössa) föll jag genom dörren nere på Specsavers bara för att behöva vänta en kvart innan det var min tur.. Men sen blev det inte så mycket bättre än så. Cyklade hem till Nanna (underbart), fick fika o tjöta skit i någon timme. Cyklade ju för all del hem också, men vad är det att hänga i julgranen?

Och nu sitter jag här, klockan är mitt i natten o jag borde sova. Känns som att hela kroppen gör ont. Magen är spänd, ögonen svider, träningsvärk sedan springturen (måste lära mig stretcha). För ja – det var ju inga positiva besked hos optikern fatta man ju – linsförbud på grund av ögoninfektion (skavsår på ögonen) – måste dessutom åka på återbesök för att den snälla optikern måste godkänna mina ögon först. Dra mig baklänges. Till råga på det hade dessutom båda ögonen blivit sämre o jag ska föräras med en ny linsvätska som hjälper mina linser att ta in ännu mer syre. Den är såklart dyrare också. Fatta man ju. Så nya styrkor på linser, plus nya glajjor. Två styrkor sämre på vänster, en på höger. Sen är dubbelsynen kvar/sämre på det sistnämnda ögat (slutade lyssna på alla dåliga nyheter) som att jag ens ville att det skulle bli bättre. Nej. Nu blir det nya tag – får väl tejpa fast glasögonen så ramlar dem inte av när jag springer.

Peace

Oh you stupid sleep, why can’t you just give in?

Så. Jetlaggad som ett annat jehu är jag nu, klockan 11.50 supertrött. Huvudet värker. Somnade i fåtöljen under frukosten, hur är det normalt beteende? Så slitsamt. Trots att jag var dödssliten igår hade jag svårt att somna, o sov inte förrän klockan var halv två. Vaknade sedan regelbundet var andra timme. Kul liv. Ska dock försöka hålla mig vaken idag, ta mig ut på en springrunda o sen ta en promenad ner till stan. Frisk luft är ju alltid gott för en Dessutom är det dags att jag tar mig ut i civilisationen igen efter att ha gömt mig i hemma sedan jag kom till Sverige.

Igår tog jag dock en promenad. Med glatt humör trippade jag genom lera med  plastiga converse mot Hemlingby köpcentrum, med ett stort leende, knallröd mössa o vantar med musik i öronen. Folk verkade tro att jag antingen är mentalt sjuk eller måste ta droger för att gå runt o se så glad ut. Dessutom ramlade det ur några ”hej” från mig i början innan jag insåg att det inte är särskilt svenskt o definitivt inte något som tillhör vanlig sed att vara trevlig mot främlingar på gatan. För hualigen – det kan ju vara något jättehemskt o farligt med att vara en trevlig medborgare som vill sprida sin glädje, eller hur? Torra jävla Gävlebor. Ursäkta. Men det är sant, o alla vet det. Vi är verkligen placerat här på slutet av gnällbältet. Inte ska man heja på främlingar, inte ska man gå runt o heja på sina medmänniskor bara så där ändå! Gudamig. Öppna ögonen, vidga vyerna – säg hej tillbaka. Var inte så stroppiga, ni är verkligen inte toppen av världssamhället. I Kanada ser dem konstigt på en om man inte hejar tillbaka, o det är nästan så att dem frågar vad som är fel om man går runt o ser arg/ledsen/butter ut. Var lite öppna för positiv förändring, tack.

Nu ska jag kissa (ja jag vet, för mycket information men vem bryr sig, vem läser det här egentligen?) 😉 sen ska jag springa av mig lite fett o bygga lite muskler. Ja man tackar ja. Tjottahejsi.

Peace