With the power of Ra.

Med kraften från solen har jag fått energin att stå upp.

Denna helg jobbade jag extra i liften. Vi har mountainbike-race nämligen. Både British Columbia-cup o Canda-cup. Stort. Helt plötsligt har berget kommit till liv överallt. Musik som spelas, folk som cirkulerar, prat, skratt, gråt. Barn som leker i vartenda hörn känns det som. Folk som inte förstår hur man sätter sig på en lift. Supervisors som blir trötta när dem inser att deras personal går på övertid o helgen blir dyrare än dem tänkt. Men så kan det gå.
Jag tar för tillfället alla chanser jag kan till att få övertid. Samma sak igår fast i aktivitetsjobbet: ingen kunde ställa upp för lägerelden, så där står jag med handen uppsträckt o insisterar på att jag kan göra det – trots att jag egentligen redan hade planer. Oj, o vad hände direkt efter att jag sagt ja till att jobba två timmar över mitt pass? Jo, två mammor kommer o frågar ifall någon kan sitta barnvakt efter elden. Jo men se på fan, handen var som uppsträckt där igen. Inga problem hör jag mig själv säga samtidigt som tanken ”lättförtjänta pengar” rullar genom mitt huvud på en storbildskärm. Perfekt eller hur? Övertid OCH barnvaktsjobb.
Så hur slutar det hela? Jobbar 10 timmar på jobbet, springer hem för att fräscha upp mig själv – förbereder mig för att belöna mig själv med en öl på baren när jag är färdig – o traskar sedan iväg till gästernas hus. Där är barnen (4 stycken mellan 3 o 7 år) i princip redan klara för sängen. MEN såklart minuten efter att mammorna lämnat oss har dem en massa energi igen o vill bara hoppa runt. Fixar sig tänker jag, låt dem hoppa lite dem kommer slockna i alla fall. Två timmar senare o tre filmförsök har äntligen en av dem tuppat av helt, en halvsover (men han vill inte lägga sig i sängen för han sover visst inte, han ser på filmen), en ligger på min arm o gäspar o en spelar spel samt halvkollar på filmen. Vid den tiden hade vi lekt lava-leken, haft fantasi-snöbollskrig samt ätit yoghurt o druckit juice. Klockan är då strax efter elva. Mammorna sa tydligt 2 drinkar så där, ville bara ha lite tid för sig själva – så jag sitter villigt där o får betalt för att se på film. 45 minuter senare har jag flyttat de två pojkarna, läst två sagor för den 3-åriga Chloe samt bäddat in den äldsta dottern i soffan.
Väntan börjar. En timme går. Ser färdigt på Ice Age som hackar lite då och då. Vill inte väcka barnen så sätter inte på en ny film, men försöker hitta något intressant på TV. Ser på simningen samt lite av gymnastiken från OS, utan ljud. Nu börjar Emerson (äldsta) snarka. Okej, tänker jag, nu kan jag se på något annat. Hittar ingenting roligt alls att se på. Ser något matprogram om att baka kakor. Måttligt intressant. Sneglar på klockan. Ett. Räkningen börjar i huvudet. ”Kommer dem nu så får jag så här mycket pengar. Stannar dem en halvtimme till får jag så mycket.” Samtidigt börjar natten ta mig. Slocknar till o från i soffan. Är rädd att dem ska komma hem o ta mig sovandes, skulle inte se bra ut. Fortsätter kämpa. Halv två. Kommer dem inte snart? Tänk om det har hänt något? Hoppas på att dem ska öppna dörren snart. Går o tvättar av mig så att jag kan komma snabbt i säng när jag väl kan få gå hem, måste ju ändå gå upp runt sex imorgon bitti. Klockan blir två. Ska jag smsa? Fast det ser inte så bra ut, vill ju inte stressa dem. Skulle ju vara superbra om dem vill ha barnvakt igen! Gaah. Kommer sova mindre än 4 timmar nu.. o tusan! Har ingen lunch färdig heller. Helvete. Börjar bli stressad, irriterad. Börjar skriva ett sms, men tar bort det. Dem kan komma när dem vill. Dem borde ju droppa inte när som helst, baren stänger ju nu. Klockan blir 20 över. Fan, måste smsa. Måste klara av att vara vaken på mitt skift imorgon. Jesus kristus, hur får jag det här att låta rätt? Vill ju inte få dem att tro att jag är missnöjd eller något! Skickar iväg ett o säger att jag skulle uppskatta att få gå hem före klockan 3. 10 minuter senare ramlar dem in. Dem ber om ursäkt, de glömde bort tiden. Och självklart gör ju inte det något, ville ju att dem skulle ha en bra kväll o känna sig trygga med att ha mig med deras små hjärtan. Springer hem, nöjd över att ha sett 2,5 filmer för 80 dollar. Inte illa pinkat. Men klockan är nästan tre.
Kommer hem till ett tomt hus. Alla är o campar. Gud. Skrämmer mig själv lite i huset. Det är stort o tyst. Släpar mina trötta lemmar upp för trappan, borstar tänderna o dimper ner i sängen. Kan. Inte. Sova. Vrider o vänder på mig. Klockan sex kommer klockan att ringa igen o det dags för att jobba övertid i liften. Måste göra bra ifrån mig så att jag kan få andra extrapass där. 2,5 timmes sömn slutade det med.
Och nu är jag äntligen färdig för denna helg. Har nu en dag ledigt innan nästan veckas jobb startar. 21 timmar, med aktiviteter, barnvakt o lift. Herregud, det är nästan ett helt dygn. Inte undra på att allt snurrar.

Nu ska jag ta en powernap innan jag tar en cykeltur.

Peace

With legs made of stones we’ve tumbled down the mountain-side.

Hike upp. Hike till sidan. Hike ned.
Ska det vara så svårt?

Nej. Svårt är nog fel ord. Tufft är mer lämpligt ordval. Igår vandrade vi uppför klockan tre på eftermiddagen i tron om att vi klarat oss från den värsta hettan. Tji fick vi. I vad jag skulle gissa var 30-gradig värme, men ryggsäckar på 8-11 kilo, hatt o solglajjor satte vi glatt ned våra fötter för den kommande stigningen. Kan ärligt erkänna att jag var inte beredd på hur tungt det skulle bli. Jag var inte världens gladaste tjej i någon timme, och ja – jag klagade. Sakta men säkert tog vi oss i alla fall upp. När vi äntligen efter två timmar tagit oss upp till toppen av Champagne-liften (dvs ca hälften, men vi hade bara vandrat en lift tekniskt sett) tog vi en paus. Men ny energi (jag hade i alla fall ny energi) hoppade vi uppför den sista biten av berget. Rekordfart – 35 minuter för den sista biten. Inte illa pinkat tänkte jag o slängde av mig väskan.
Vilken utsikt. Vilken lättnad. Vilken adrenalinkick! 😉

Började leta efter en bra campingplats för att slå upp vårt nya fina tält – huxflux började nämligen molnen närma sig o vinden tillta – men vad upptäcker vi då? Jo, Summit Hut – dvs den lilla värmestugan för vinterns behov – hade ju ett fönster öppet. Så där hoppade vi in o gjorde oss hemma. Glada var vi för det – inte bara kunde vi tända en eld o hålla oss varma, vara säkra från eventuella björnar, värma maten vi tagit med oss (rotgrönsaker o grillat kött), tända ljus.. Men vi hittade även en flaska rött där uppe som vi delade på i solnedgången 🙂 det var inte ett dåligt sätt att spendera söndagskvällen på!

Efter en blåsig natt (storm där uppe på fjälltoppen – vaknade flera gånger o tackade stugguden för att han låtit oss komma in i Summit hut) vaknade vi okej James vaknade först, jag somnade om o sov två timmar till till solsken o tack o lov lite mindre vind. Åt våra förkokta ägg o lite frukt innan det var dags att bege sig ut på hike igen. Målet var Lake Goldie. Vandrade längs Taynton Ridge, dvs där vi hikade i vintras för att hitta finfint vitt puder att leka i. Galet vad allt är olikt sig i bergen när det inte ligger snö över landskapet. Återupplevde massa minnen (ex. ”här hoppade jag ut o hade det bästa åket för säsongen, där tappade jag skidorna, där kraschade jag in i ett träd..” osv) samtidigt som vi skapade massa nya. Det är otroligt vackert här uppe!
Efter en knapp timmes gång hittade vi äntligen sjön där vi satte oss ned o njöt, åt nötter o drack vatten blandat med energidryck. Kan säga att dessa två dagar av vandring har vi druckit på tok för lite, så det var tur att vi hade den där energidrycksblandningen så att vi fick lite vätskeersättning i oss. Sjön hursomhelst var bland den vackraste av sjöar jag någonsin skådat. Helt klart, genomskinligt vatten som blev helt turkost i reflektionen från naturen runtomkring. Bergen som reste sig runt om oss med vita kristalltoppar knöt ihop oss som ett vackert inslaget paket där vinden krusade vattenytan till en fin rosett. Sämre kunde man ha det!

Dock så var inte vädret med oss. Vinden må ha skapat fina former i vattnet, men den var kall, ihållande o eskalerande. Molnen tornade upp i grannskapet så vi tog vår dagspackning tillbaka till stugan för att hämta upp det vi lämnat bakom för vår lilla hike. Ovilliga till att spendera eftermiddagen i regn skyndade vi på, o kall som jag ofta blir valde jag både en tunn tröja över mitt linne i tillägg till min regnjacka som jag sedan innan visste inte andas för fem öre. Så, strax över timmen ner när det äntligen kom lite nederbörd var jag redan genomblöt. Men i svett. Trevligt, jag vet. Nödvändigt? Kanske inte att berätta men jag vill ge er en sann bild av vårt äventyr 😉 Lite hagel föll över oss i alla fall, vilket just då var rätt svalkande o välkommet. Vi knatade på; fann det svårare o svårare ju längre vi kom då 1) vi blev tröttare o tröttare 2) gruset gav vika o vi halkade gång på gång 3) kombinationen av 1 o 2. När vi kom ner till Mile 1-liften insåg vi till vår förskräckelse att det faktiskt var måndag o liften var stängd.

Jaja. Inte mycket att göra åt problemet – bara fortsätta gå. Besvärade, trötta o hungriga gick vad som kändes som evigheter tills vi kunde se vårt hus. Korsade skidbackar, mountainbike-spår o liftlinjer tills vi äntligen var på säker, stadig mark igen. Såg huset. Kände oss befriade.
Så här fortföljde minuterna efter för mig:
Föll ihop på verandan. Ville inte röra mig. Blir uppdragen av James. Faller ihop på soffan. Sätter mig upp. Äter nötter o russin. Dör lite inombords. Släpar mig/kryper upp för trappan. Sätter på musik. Duschar i en halvtimmes+ tid. Går ner. Äter. Ser James somna på soffan. Somnar själv. Vaknar upp. Försöker väcka honom i ett halvhjärtat försök. Går upp o somnar i sängen.
Vaknade såklart igen senare. Åt lite mer, såg lite på Jurassic Park, läste, drack te. O sen var det sängen igen. Nog för att jag var trött när jag gick upp sex i morse (varför varför varför går man upp sex när man börjar halv elva kan undra, men jag mår bättre av det så det är min nya vana) så känner jag mig starkare o piggare nu. Träningsvärk i precis hela kroppen – men åh vad skönt det är! 😀

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu är det dags att jobba igen! Ny vecka. Ny energi. Nya äventyr.

Peace

With the sizzling leaves and the steaming sun on our side.

Okej, det blev en lite längre paus mellan Stampede 1 o 2 (solen gör att jag är trött tröttare tröttast efter jobbet) – men här kommer resten av vår helg i Calgary!

Mot lördagseftermiddagen rörde vi oss tillbaka till Ridge Meadows (ranchen) för kalas. Vi droppade in vid fyra-tiden för att kolla läget (detta direkt efter att vi kommit tillbaka till ladan vi campade i fast vi tog fel sida av huset o hamnade mer i en lagerlokal med cementgolv – blev bajskallt på natten 😦 haha), trötta o svettiga efter dagens karusellåkningar i stan – utan att hinna tvätta oss o byta om). Hamnade mitt i säkerhetskontrollen för att äntra festen, inte direkt vad vi hade planerat. I alla fall sprang vi in, hann kolla oss omkring o smet sen över till ladan igen över ängar o golfbanan. Kom tillbaka till festen en halvtimme eller så efter i lite mer passande kläder redo för en helkväll av cowboyfest á la rikemansvägen.
Vi åt finfin buffémat (inte sådan där halvsaggig buffé utan riktigt delikat buffémat), drack drinkar från de fria barerna (tror det var 3 stycken barer plus öl-barer samt egna tappar runt om). Vi lyssnade på stråkorkestern som dem hade hyrt in, livebandet som höll igång hela kvällen (med diverse solister, stepp-dansare o annan underhållning som ackompanjerade med dem) – sen mingel. Njöt av chokladfontän, färska exotiska frukter o drinkar långt in på natten. DOCK ska erkännas så tog jag o James en paus mellan nio o elva på kvällen o hade en tupplur i vårt tält. Efter det kunde vi sitta uppe o njuta av sällskapet till halv tre på morgonen. Good times 😀

Morgonen efter gick vi upp tidigt för att visa vår tacksamhet genom att hjälpa till med städningen av gården. Plocka skräp o återvinna flaskor. Det var jag, James o snubben som ägde cateringen. Två knappa timmar senare var vi färdiga (vid den tiden hade vi fått sällskap av några fler gäster) o det var dags att ÄNTLIGEN få duscha, borsta tänderna ordentligt – helt enkelt bli ren. Ska inte ljuga att jag glömde av tiden lite där i rikemansduschen o kom ganska sent till frukosten. Och ingen hade missat vart jag var. Fick en del kommentarer på min långa dusch, men men – sådant är livet.
Vi packade ihop oss rätt fort jag packade ihop oss rätt fort eftersom James gick o golfade med sina arbetskamrater o sen rörde vi oss in till Calgary för avslutningen av festivalen. Efter att ha irrat omkring i timtal var trötta o irriterade hittade vi ÄNTLIGEN hemmet till Chaffy (kompis, hans flickvän bor i Calgary så vi sov hos henne – han jobbar med James samt i skidpatrullen är i Pano 🙂 ). Tog oss då snabbt till Stampede-området för att se på rodeo – först med hästar o sen med tjurar (!). Rätt galet – vet inte riktigt om jag förstår underhållningen i det men populärt är det. En fullsatt arena trotsade regnet då dem lockades av rodeon, men framförallt av chuckwagon-racing (alltså sådana där gamla vagnar med stora hjul som de använde förr i tiden). Det var definitivt kvällens stora attraktion – final o allt! Det var skithäftigt. Allt avslutades med en stor show med dans, akrobatik, musik o såklart påkostade fyrverkerier. Har filmat rätt mycket från finalen så ska försöka klippa ihop en film så får ni kanske lite känsla för vad jag fick uppleva där på söndagskvällen 😉
Kunde sammanfatta helgen med orden succé, skratt o svett! Fantastisk upplevelse minst sagt!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu ska vi gå ut o campa. Hika upp till toppen av Panorama mountain (Summit), tälta där i natt o sen hika ut på kammen Taynton Ridge imorgon. Kommer bli episkt! Ska komma ihåg kameran den här gången så att ni kan få ta del av våra äventyr här ute i the Rockies 🙂

Peace

Amongst cowboys, fluffy unicorns and free tap beer.

Så förra helgen spenderades i Calgary för cowboyfestivalen Stampede. Förväntansfulla packade vi snabbt in oss i James jobbtruck som han lånat hem kvällen innan för att vi skulle kunna ta oss till Inveremere där vi hyrde en Honda Accord som tog oss genom nationalparkerna (otroligt vackra vyer med berg, vattenfall o tillhörande vattendrag, vilt djurliv.. you name it) till vår slutdestination; James chefs föräldrars ranch (som är så stor att den har en egen gps-plats). Sinnessjukt fint ställe – stort hus, egen golfbana (tycker mig minnas att det var 18 hål), lador runt om.. stora bredder med orörd mark. Har nog aldrig träffat någon som 1) har så mycket pengar 2) bor på ett sådant ställe låt mig rätta har att sådant hus som deltidsboende. Men jag antar att äger man ett diamantföretag (bland mycket annat, det är bara gammelfarsans senast byggda pengabringare) så kan man leva så o sedan bjuda in vilt främmande människor till sitt hus, bjuda på finfin mat i timtal samt bygga upp temporära barer där du har fri tillgång samt installera öltapper runt om i huset som du kan fylla på ditt glas med på egen hand. Pyttsan alltså. O ändå var dem jordnära o dant. Kul för dem! (O att dem bjuder mig på kalas!)

I alla fall kom vi fram (jag körde hela vägen, inkluderandes centrala Calgary – börjar bli van storstadsförare nu måste jag säga haha) mot fredagseftermiddagen, kollade in ranchen o hejade på några av värdarna – bestämde oss dock för att spendera kvällen inne i stan hos James kompis Tim. Träffade Tim en snabbis i vintras när han var här o hälsade på, men fick aldrig riktigt chansen att lära känna honom. Kan nu säga att han är ytterst trevlig men många goda berättelser. Återseendet mellan vännerna slutade med att vi var för trötta för att köra hela vägen tillbaka till ranchen så vi somnade snällt i Tims vardagsrum.
Lördagsmorgonen började tidigt då vi bokstavligen blev uppdragna av Tim i ottan för att åka till Taj Majhal (indisk restaurang) som serverade gratis frukost (curry frukost i tillägg till den traditionella pannkaks/bacon/korv-frukosten) i traditionell anda med Stampede. Vi fortsatte in till festivalområdet där vi köpte biljetter till karusellerna – vilka vi sprang mellan som ett gäng ungar på julaftonsmorgon. Vi åt minidounts o drack enorma mängder med vatten (hett hett hett klimat just nu). James kastade pilar för att vinna en minion till mig 🙂 den sitter snällt ovanför vår säng nu.

Detta bildspel kräver JavaScript.

De sista bilderna är från Canada Day då jag deltog i nationaldagsparaden med James jobb. Vi såg på diverse shower samt en förskräckligt dålig magdansös. Det var smärtsamt att hålla ögonen öppna. Ha en fantastisk dag 😀

Oj, tiden springer. Dags att jobba – fortsätter med resten senare!

peace

Hold my hand and lets be amazed as one.

Hallihallå 😀 . Samtidigt som jag ser på nyheterna hemifrån om översvämningar samt oroligheter i Syrien, vattenmassor i Ryssland och Eurovision i Malmö – präglas mitt liv här i bergen av björnvarsel och strålande sol. Efter vad som känns som evigheter av hårt skiftande väder (regn/vind/sol/regn/regn/kyla/värme/regn) har nu vädergudarna knäppt med fingrarna och bestämt att vi British Columbia ska ha en extrem värmebölja (över 40 grader någon timme härifrån där jag bor, vi har dock ”bara” 30-35 grader) efter de gångna veckornas översvämningar längre söderut. Hejhopp och galopp liksom. Föredrar än så länge solen före regnet. Vädret blir så extra mycket väder här uppe i Pano.

Jag jobbar och står i, i alla fall. Äntligen lite pengar inte på kontot! Behövs efter min semester. Behövs inför vinter. Snart kommer jag att behöva skapa en budget att leva efter ifall jag vill köpa mig dem där nya skidorna jag har sneglat på. Och dem där nya pjäxorna. Och ryggsäcken med lavinutrustning. Först och främst ska jag dock ordna mig ett par nya stavar eftersom mina så tvunget gick och blev stulna i slutet av förra säsongen. Surt sa räven och spottade i näven, typ. Ja, jag vet att han inte spottade i näven men det tillförde lite extra krydda okej? 😉

På lördagskvällen när jag kom hem efter en het het het dag på jobbet (vår klättervägg var så varm mot eftermiddagen att barnen inte kunde klättra på den för att stenarna – i plast – var så varma att de brände) packade jag matsäck och ryggsäck för att åka iväg och campa med min kära. Lånad truck från James jobb tog oss längre upp vilket-vädersträck-det-nu-är längs bergsån (Toby Creek) och efter någon timmes körning bestämde vi en plats och slog läger. Hittade ett gammalt husskelett (eller tja, någon hade spikat ihop några tunna stockar som antagligen huserat läger för skogshuggare längre tillbaka) där vi satte upp vårt tält, gjorde upp en eld och sen grillade vi på glöden. Lite väl på kanten till risk att grilla kött över öppen eld i grizzlybjörnarnas hem (kryllar tydligen av dem här, vi ser speciellt en av dem runt resorten var o varannan dag) – men med björnspray, horn och rep tänkte vi att vi är säkra nog. Sagt och gjort, hissade upp maten i ett träd 70 meter bort när det var dags att säga godnatt, höll igång elden samt sprayade området runt vårt läger med björnspray (kan nu också delge att när du får det på dig/andas in det/kliar dig själv om du har lite på handen som bränns och svider det av bara attans – förstår varför björnarna inte tycker om det!) samt höll trucken på ett betryggande avstånd. Vi var säkra hela natten och vaknade av hettan till en av de vackraste utsikter jag någonsin sett; klarblå himmel, kvittrande fåglar, ljudet av dansande vatten en bit bort och höga vassa vackra vita fjälltoppar i bakgrunden som binder ihop bilden med allt det gröna runtomkring. Inte fy skam kan jag säga!
Firade vår första natt i skogen med att åka in till stan för att handla mat samt äta oss mätta och belåtna på sushi. Mums mums 😉

I tillägg till jobb, äventyr ut i skog och fjäll, grillfester nästan varenda dag (dessa australiensare vill som bara visa upp sina kunskaper i just grillkonsten, samt endast äta grillat – med undantaget pannkaksfrukost), joggingrundor i kvällssolen har jag nu fått en cykel. Häromveckan hade vi här i huset ett samtal/diskussion om olika transportmedel/träningssätt, för/nackdelar med dagens samhälle (med bilar/latmasksyndromet osv) var James frågade ifall jag hade en cykel; skulle jag använda den? Självklart sa jag, cykeln är antagligen den sak jag saknar mest på sommaren. Så vad tror ni inte att sötnöten gör då? Jo, han köper en cykel till mig. I lördags när jag smsade och var allmänt trött på att stå i hettan samt hantera inkompetenta människor på jobbet (diverse föräldrar, men framför allt den här tjejen som jobbar extra hos oss på helgerna – som inte gör ett SMACK!) kom han dit med den som en överraskning. Hur gulligt var inte det? 😛

Så, snart är tekoppen urdrucken dagens visste ni att: grönt te svalkar när det är varmt ute och det är dags att träna den slappa kroppen. Först en cykeltur för att känna vad hjulen har att gå för, i eftermiddag ska jag pröva river rafting här i Toby Creek, sen blir det en joggingrunda innan James kommer tillbaka från jobbet. Gissar att han själv vill stå för grillandet av fläskkotletterna jag har marinerat, så får väl fixa en sallad eller liknande. 🙂

Song of the day: Mike Snoow – Animal (Mike Ronson remix)
Peace

To feel the hope, as strong as the liberty.

Jobbet är fint, träffar roligt folk, vädret blir allt bättre, huset förfinar sig, hittar intressanta saker jag vill göra hela tiden. Kärleken flödar o dagarna fylls med skratt o härlig musik.

Det bor en annan i min kropp
har den vackraste av själar
hon är kärlek och hopp
och hon berättar för dig
hur mycket jag älskar dig

Laleh -Ängeln i rummet

Nu ska jag äta grillad middag – lågkolhydratsätandet fortsätter o vi mår prima – vi kommer i form. Sakta men säkert. I augusti ska jag fira (bevisa) det med att springa ett halvmaraton. Den ni.

Peace