Add colours to my eyes and multiply it; love me to the moon and back and I’ll offer you something you can’t possibly resist.

Love me forever, or at least today.

Har varit ute och sprungit/gått. Man halkar så lätt nu i snön så jag vågar bara springa där det inte är djup snö eller spårigt. Är lite rädd för knäet. Det känns som att.. Ja, att ortopeden skulle kunna säga: ”Julia, knäet blev var mer infekterat än vi trodde, vi måste gå in i det igen. Ledsen.”. Det skulle suga. Så jävla hårt. Men jag har tänkt på det där, om jag vägrar acceptera att något är fel och inte säger till – kan problemet försvinna då? I så många andra situationer använder man ju den rutinen.

Den där kom upp huxflux när jag satt inne o surfade runt på älskvärda youtube (L). Tänkte att det vore kul att ni också fick ta del av min slumpvisa videovisning.

Peace

In a destructive state of mind (I’m gonna get there, just watch me).

Kvällen blev inte som den var tänkt. Det var trevligt. Det var en besvikelse. Den gav mig allt som borde vara nog, men nådde inte ända fram. Så när man cyklar hem (i tid såklart – min kväll hade nog varit mer lyckad om jag inte redan visste att den skulle bli begränsad, jag skulle inte få göra precis som jag ville – eftersom jag ska skjutsa pappa till sandviken imorgonbitti) så hör man den här låten, och allt känns så äkta. The Verve – The drugs don’t work:

Jag borde slå mig själv för att inte ta saker som dem är hela tiden. Även fast jag gör det, när det verkligen gäller. Så här blir jag bara för att jag är trött, sentimental och allmänt dryg. Ni borde inte ta det jag skriver på allvar.

I just wished things were different at times. Or really, that I just knew what the hell you want with me. It such a destructive place to be at, where I am. Being a controlfreak in this kind of situation is quite bad you see. I the worst part is; my brain is probably just messing around with me.

Sov gott mannar.

Peace

What did you expect, that we would let it crash our lives?

Jag är en sådan hösäck. Jag hatar mig själv för det. Mitt PA har inte gjort dem framsteg som krävs under lovet. På långa vägar. Så fort jag sätter mig får jag skrivkramp och ont i magen. Istället kollar jag på film. Eller som idag, Life on Mars. Kan inte sluta kolla. Måste kolla klart. Jag är som en manisk jävla robot som inte kan slita ögonen från serien. I bloody hate it.

Inte har jag sovit tillräckligt i natt heller. Somnade halv sex. HALV SEX. Gick upp när klockan var 10. Jag har helt rubbat min dygnsrytm nu. Det suger det också. Men jag får i alla fall läsning gjord när det här sker. Läste dock bara ett kapitel i natt/morse. Men det är ju i alla fall lite bättre. Men PA:t känns hårt. Klämmer sönder mitt hjärta och ger mig ångest. Kanske kommer jag att sluta som en av dem där sönderstressade stackars medelåldersmänniskorna som inte längre vet hur man levet normalt. I sure hope not.

Peace

It’s like people use tits and ass to sell videos (don’t attack the hand that feeds).

Det där första i rubriken säger Flea i videon jag kompletterade mina senaste inlägg med på http://musicisfoodforthesoul.wordpress.com. Tyvärr har wordpress tagit bort flera av de senaste videorna jag lagt ut de senaste dagarna, sjukt drygt. Och Can’t Stop videon är också stoppad. Blä. Men det är jävligt bra för er som missat den. Men intervjun i alla fall, den hittar ni fortfarande på youtube, tack och lov. 😉

Kattjäveln blev skrämd idag. Det resulterade i att hon gjorde tre jävla djupa sår i min mage. Svider som fan, så nu kan jag inte ha något ligga över såret. Lär väl gå omkring så här tills värsta svullnaden har lagt sig. Det känns så jävla.. jag vet inte. Bläigt. Ont. Förbannat. Fult. Fuck-igt. Haha. Nej, nu låter det som att det är mycket värre än vad det egentligen är, men det svider som bara den.

Jag har gjort en framsida till PA. Jag har börjat på en innehållsförteckning och skrivit inledning på nästa sida. Efter det dog det kreativa i mig. Då ville jag bara läsa. Så jag läste. Har läst typ 60 sidor i mastodont-Scar Tissue nu. Det tar sådan tid. Det är mycket text. Fast det är radavstånd 😀 Det är faktiskt jätteskönt för läsningen flyter på mycket smidigare. Kom precis på att jag faktiskt kan anteckna direkt i boken om jag vill. Undra varför jag inte har tänkt på det förr?

Aja, men så jag har kommit rätt långt i engelskan i alla fall. Det är ju bra. Första approach-paper ska ju in på typ.. lördag? Just ja, har tappat bort instruktionerna också. Haha. Får väl leta upp någon som har dem. 🙂

Så vill jag bara nämna att apelsinerna som säljs nu är så omänskligt underbart delikata. Har ätit fyra hittills idag.

Peace

I must be going mad (one kiss away from being swept off my feet).

Jag har tränat. Oj så jag har tränat. Fast inte armar, orkade inte. Det var kanske en dålig idé att åka till gymmet o träna på i princip helt tom mage (åt en liten apelsin innan, tyckte det räckte). Fast jag överlevde ju. Om än rätt skakig efter passet. Haha. Efter sju minuter på cross-trainern var jag tvungen att vila – så brukar det inte vara! Men men.

Sen kom jag hem. Då åt jag i alla fall. Och läst om Daniel och Victoria som äntligen ska gifta sig. Och så har det varit fest i kommunhuset – för alla de där profilerna för Gästrikland. Dam-juniorerna från landslaget i ishockey (de vann faktiskt silver i junior-VM nu för inte så länge sen, applåd för det), Alice (såklart) och så vidare. Dem där som lyfter och framhäver och reklamerar för vår kära lilla kommun.

Idag tänker jag i alla fall plugga PA. Ska skriva alla de där inledande grejerna tänkte jag. Sen får jag se hur långt jag hinner 🙂 Men det blev ingen filmkväll med Tobbe i alla fall, som vi hade planerat. Han kunde inte låna en bil av sina päron. Det känns lite tråkigt. Fast å andra sidan har jag en miljon grejer jag måste göra, framförallt plugga. Måste läsa ut Scar Tissue så snart som möjligt, dock inte så att jag inte ser fram emot att läsa – I lovet it. Så det kanske jag ska spendera kvällen med istället? Läsning. Och en film såklart. Har ju så mycket bra nu. Plus första säsongen av Life on Mars som jag köpte igår. Kommer bli super 😀

Peace

Do you want me to walk you into the unknown? (I’d prefer to do it know, really.)

Gaah. Känner frustrationens ångor börja stiga från mig nu. Får inte pluggandet gjort, kan inte ta det i hamn. Det slutar i alla fall bara med att jag sitter vid harpan samtidigt som jag lyssnar på (superb) musik. Varför kan jag inte bara fokusera så att eländet är ur världen?

Har förövrigt gjort om mitt musikbibliotek. Hade inte direkt tänkt att göra det, inte något jag kände att ”det här ska jag göra idag så har jag gjort något produktivt och bra”. Det var snarare så att biblioteket kollapsade för ett tag sen, vilket gjorde en uppdatering nödvändig. Har nu tagit bort alla låtar av dålig kvalité, det är en början. Så har jag organiserat det bättre. Något positivt har skapats under denna kväll i alla fall.

Men jag vet inte. Har en aning om varför det kanske möjligen antagligen är så att jag är okapabel att hitta koncentrationen som behövs. Det var länge sen sist. Jag blir lättretlig, bitsk och humörsvängning är något som lätt sker? Men vad vet jag. Andra har det värre, har jag hört. Men egentligen, varför skulle jag bry mig om det? Dem kan väl leva sina liv och våndas över sin asexuella tillvaro utan att jag ska behöva känna sympati? Nu är det faktiskt att jag inte alls bryr mig om dessa stackare på det sättet, att de förtjänar sympati. Jag säger bara att jag kanske också är där. Fast ändå inte. Så länge sen var det inte. Haha. Äh, jag svamlar. Det är koncentrationssvårigheternas fel. Faktiskt. Det är sant.

Peace

You’re not invited (unfold me like an eggsalad).

Hörde precis en låt som var så fin, Counting Crows – Colorblind (amerikansk stavning, såklart). Så tänkte bara att ni skulle få ta del av den medan ni läser allt annat skräp som jag skriver. Men vem vet, ni kanske får ut något av det? 😉

Har i alla fall spenderat dagen på följande sätt: gick upp, såg MILK till frukost (alltså drack jag inte mjölk utan såg filmen – ni vet den nya med den makalösa Sean Penn? Skriver mer om den senare när jag orkar), hitta mobilen med x antal missade sms. Svarade. Gjorde mig respektabel, dvs jag tvättade mig, borstade tänderna och klädde på mig. Stressåt lunch (jag var sen eftersom jag hade missat flertalet sms angående möten haha). Cyklade ner till stan i äckligt modd-väglag. Växlade pengar. Gick på H&M. Träffade Tobbe.

Angående Tobbe. Har en förmåga att glömma tiden när jag träffar honom. Gissa tre gånger vad som hände idag. Klockan var väl närmare två när jag träffade honom. Klockan fem kollade vi på klockan nästa gång. Otroligt eller hur? Fattar inte, märkte att tiden gått lite fort när jag kollade ut och såg att det var en viss skillnad i ljusstyrka ute. I alla fall så bestämde vi att då var det kanske dags att knyta ihop för dagen, så närmare sju åkte jag hem. Haha. Men det var kul. Vi satt (först visserligen inne på Nian vid Wokiwoki eftersom Tobbe inte hade ätit) på caféet uppe i Flanör. Hade inte fikat där sen de byggde om. Åt en glutenfri chokladtårta. Den såg jättegod ut. Det var den inte. Så mitt råd är, låt er inte luras av ett förföriskt utseende på en kaka (va fan.. what’s wrong with me, ingen kallar en kaka så?), du gör ett misstag.

Köpte för övrigt första säsongen av Life on Mars 😀 Har ju varit helt lyrisk över Ashes to Ashes som gick på SVT1 i höstas, och är en biserie typ. Jag vet inte vad det kallas, men ATA växte i alla fall fram ut LOM och det ska vara samma typ av historia. Mycket roligt, det ska bli ett nöje att kolla in senare när jag har tid.

JUST DET. Jag har varit lite duktig idag. Har skrivit klart min inledning/metod/syfte/frågeställning till geografin. Haha. Snacka om att jag ligger efter i allt. My god. Skärpning Julia. Blä. Men tänkte i alla fall skriva lite mer innan jag ger upp. Ska förutom geografin också försöka babbla ihop en mobbing/kränkningsdiskussion till PK-kunskapen. Är så trött på det, ska man förklara vad PK är så behöver man bara titta på Jocke. Det är helt sjukt. Han är personifierad PK. Jag ska sluta säga vad han vill höra tror jag, bara för att provocera och skapa lite hetta i klassrummet. Kanske ska säga att jag tycker att man ska låsa in kvinnor i hemmen, bränna kyrkorna och att det är bra om man bjuder sina ungar på sprit vid tidig ålder. Bara så att han kan få bli mållös. Vill se hans min. Men jag vill samtidigt ha ett betyg i kursen.. Mitt experiment kanske får vänta lite trots allt?

Nu blir det lite plugga tror jag.

Peace

I mean, I could be Mother Teresa and it wouldn’t make a difference, what I did.

Så jag såg den här helt fenomenala filmen häromdagen, Rachel getting married med Anne Hathaway i huvudrollen. Överraskande val att rollsätta henne som den karaktären, det är inte direkt en person som nödvändigtvis liknar dem hon spelat förr i romantiska komedier. Hon spelar en föredetta knarkare som kommer hem från rehab för att delta på hennes systers bröllop.

Det låter kanske lite suspekt, kan en sådan historia bli en så svindlande bra film som jag försöker få den att framstå? Svaret är såklart, det var en dum fråga som Pelle Matton skulle sagt, ja. Den är så bra.

Filmen hittar gång på gång nya djup, tar sig ut på vatten vi inte visste fanns. Vi hittar trasiga relationer i en ännu trasigare familj, där man försöker se till det positiva men där tragiska händelser gömmer sig kvar inombords. Man kan inte behålla dem känslor inom sig, som de gör, vilket såklart resulterar i filmens twist.

Här har vi en avdankad ung tjej, hon provocerar och vill ha uppmärksamhet, som kommer hem från rehab utan att ha träffat sin familj på många månader – hon möts av en strängt upptagen och upprymd familj som planerar för bröllop. Det är klart att Kym, dvs Anne Hathaway, känner sig bortglömd – spelade det ens någon roll att hon kommit? Till råga på detta faktum, blir hon konstant kontrollerad och övervakad av sin omgivning. Kanske inte är så konstigt om man varit allvarligt neddrogad länge och precis kommit ut från rehab – men man får sådan sympati för de olika karaktärerna. Eller ja, till en början visste jag inte vem jag skulle heja på. Syrran som faktiskt ska gifta sig och ska uppleva en av de kanske lyckligaste stunderna i hennes liv eller Kym som inte alls får det stöd hon skulle behöva.

Men filmen är vacker. Manuset måste vara smärtsamt att läsa, och regissören Jonathan Demme har gjort ett enormt bra jobb med skådespelarna att införliva detta i bild. Allt passar så bra ihop, även om det är jobbigt att se. Eller framförallt, det gör ont.

Peace

Tony Flow and the Miraculous Masters of Mayhem

Somnade halv elva igår. Sov som en stock till halv tio i morse. Då var jag nästan helt utvilad. Chansen är att jag sov för länge och därför fortfarande var lite trött. Eller så behövde jag bara fylla magen med något, för det blev bättre efter frukosten. Min poäng är: Jag missade allt som hade med Oscarsgalan att göra. Visst, det är sant, jag somnade förra året också det gjorde vi alla. Men i år hade jag velat sett. Hade kollat in de flesta storfräsarna till filmer. Jag hade min favoriter.

Jag hade hoppats att Anne Hathaway skulle vinna för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes porträtt av Kym i Rachel getting married är fantastiskt. Anade att filmen i sig skulle tilltala mig på alla stådpunkter, men förväntade mig inte en så underbar insats av henne. Hon var värd att vinna – mycket för att bryta mot de gamla Oscars-normerna där storfavoriten alltid (typ) vinner. Kate Winslet var antagligen värd det där. Hon har varit nominerad typ 6 gånger eller något sånt, men vet inte om hon vunnit förr. Hennes film kändes bara så hej-nu-ska-vi-vinna-oscars-typsik.

Men jag sov gott. Mest med tanke på min lördagsäventyr. Sov tre timmar lördag-söndag. Det är för lite. Men det var väl rätt trevligt tror jag, att Calle o Marcus hängde på hit för att dricka te. Det lät som en bra idé i alla fall. Vaknade i söndags med blåmärken på höft (haha sjukt klantigt, men det gör ont), lår o arm. Vet inte hur jag fått alla. Men men.

Tillbaka till Oscarsgalan så hade jag velat sett vad Hugh Jackman kunde göra för insats. Inte har jag hittat någon ”se-Oscarsgalan-igen-på-internet”-sida heller. Det suger så jävla hårt. Jag älskar webb-tv, även om jag inte utnyttjar det till den grad jag borde. Då slipper man reklam och onödiga pauser, man kan gå på toa när man vill för det är bara att stoppa – och framför allt kan man spola över det man inte vill se. Men se, någon sådan sida jag inte få ta del av. Hittade bara en, men då var jag tvungen att köpa någon jävla grej till mobilen. Glöm det, då får det vara.

Jaja. Jag har i alla fall speed-rehabat idag. (Det betyder: jag är så glömsk så att jag inte kommer ihåg att det är lunchstängt på rehab, kommer dit en halvtimme innan de ska stänga. Mina alternativ blir: åka hem o vänta i en och en halv timme – förstör dagsschemat, eller göra allt mycket fortare än jag ska. Valde det senare alternativet, eftersom det var smartast). Uppenbarligen gick det också bra. Vet nu att jag kan göra nästan hela mitt träningsprogram (man skär ner lite på uppvärmningen) på hälften så lång tid. Imponerande.

I övrigt har jag bara läst en massa i Scar Tissue. Det är sjukt nice, LÄS BOKEN! Älskar den. Plus att jag har kollat på intervjuer och letat bland RCHP’s olika videor för att komma på vilka som är bäst. Otherside vet jag redan, det är ett sådant mästerverk att det borde höjas till skyarna i varenda musik/film-tidning. Rolling Stones (tidningen alltså) borde göra en ”Tidernas bästa videor” och ta med den där. Högt upp på listan. Tänkte delge er med en video i alla fall, Can’t stop. Den är också bra.

Peace