It’s getting harder and harder to tell what came first.

Så denna morgon vill jag bara dela med mig av min första officiella seger. Ett argument påbörjades, jag slogs hårt och rätt för min sida – och nu gick medlaren emellan och höll med mig. Hon höll inte med lite, utan ett rungande medhåll fick jag. HA! Sug på den du medelålders surkärring (ursäkta, är medveten att det inte var så trevligt att säga men hon förtjänar det). Bara för att man är äldre betyder inte att man har rätt att styra och ställa i en grupp. 😀

Utöver det ska jag jobba idag, även om jag hellre skulle stanna hemma och plugga, men men – tills jag har tiden på min sida njuter jag av denna klassikern; Red Hot Chili Peppers – Parallel Universe.

Peace

Annonser

You think you’re so clever (for the serendipity).

Soft but estranged
We were the two
Our lives rearranged
Feeling so good that day
A feeling of love that day /
I don’t know what when or why
The twilight of love had arrived

Red Hot Chili Peppers – Breaking the girl

Och med det startar jag detta inlägg, min morgon – början på en ny dag. Sakta men säkert tickar tiden på, jag är mest upptagen med jobb och skola. Skolan tar mer tid än jag beräknat men det lägger sig nog i och med att jag kommer in i rutinen igen. Men det ska i ärlighetens namn nämnas att jag glömt hur stressad skolböcker kan göra en. För att inte tala om studiekompanjoner som inte fattar ett smack. Jag säger då det. Igår sa jag till James ”Nej, jag skrev inte uppsatsen idag – jag ville ha en dag ledigt. Dessutom behöver den inte vara färdig förrän om en vecka.” varpå han svarade ”Famous words of every university student”. Ja, det är väl sant antar jag. En dag tar jag mig själv i kragen och slutar skjuta på på saker och ting, men idag är det inte den dagen. Idag är det arbetsdag. Efter att ha blivit borttagen från schemat varannan dag denna föregående veckan så ser jag ändå fram emot att jobba. Även om det kanske bara blir någon timme. Om inte annat kan jag åka skidor. Det är alltid en bonus. Väderprognosen ser väldigt fin ut, om än kall. Mellan -7 till -16 idag (gissar att det blir den lägre temperaturen) och upp till -18 på toppen. Till helgen väntas minusgrader runt -25. Kommer bli intressant. Lördag ska bli den kallaste dagen denna vecka på -26. Men men, det visar sig. Ska få snö på onsdag/torsdag i alla fall. Passar mig prima för då är jag ledig. Lite puder tackar man ju inte nej till!

 

Annat än skola och jobb så gör jag inte så där super mycket. Tränar när jag kan, använder väldigt många ögondroppar (men för oroliga är mina ögon bättre), äter, har ätit alldeles för mycket glass den senaste veckan (choklad/mintglass var på extrapris och det är typ den godaste glassen jag någonsin haft nöjet att smaka, det kunde inte hjälpas) och tjatar på James att han måste dricka mer vatten (för man blir väldigt uttorkad här uppe i den tunna bergsluften). Vi planerar en resa till USA och berget Schweitzer så det ser jag mest fram emot, förhoppningsvis blir det av inom några veckor!

Tills nästa gång bjuder jag på Drake ft. Sampha med The Motion som är riktigt skön att åka skidor till 🙂

Peace

Crunching apples and cold tea.

Nytt år, nya utmaningar. Om tre dagar (min tid) börjar jag i skolan igen. Vem hade kunnat ana. In i det sista tvekade jag, men nu har man pungat ut tusentalskronor i studentlitteratur så nu ska det banne mig bli åka av. Stressen har redan nått mig och jag drömmer numera om sal-tentor och föreläsningar (inte för att dem kommer hända detta halvåret). I samband med detta plugginitiativ har jag alltså behövt köpa x antal böcker, av vilka inte en enda har anlänt än. Känns bra. 

Men det som känns bra är ändå att jag börjat. Något sånär. Nog för att jag jobbar samtidigt, så känns det bra att börja bygga på något nytt. 5 år av konstant arbetande – kanske är det dags att ta liiite semester och bryta av med lite kunskap. Inte för att jag tror att jag kommer sluta jobba för det.

Till er som har hjälpt mig hitta böcker så här i sista stunden då dem ändrade kursplanen – Tack tack tack.

Det blev inte mer än så nu. Hade tänkt ge en lite bättre uppdatering än så, men oj se på klockan – jobbet kallar! Därför erbjuder jag John Newman med Cheating från hans album Tribute istället.

Peace

Honesty is a troublesome source (with love it is always a win).

Host host host. Aldrig slutar det, det konstanta hackandet som följt mig hack i häl sedan före jul. Eller aldrig, det är faktiskt bättre. Och jag har min röst tillbaka, så det är ju en bonus.

Julkaoset är över. Gästerna börjar lämna Panorama, tillbaka till verkligheten säger dem och hänger lite med huvudet. Ja, men varför vara olycklig? Vi väljer ju alla vilken verklighet vi vill ha. Vi måste alla jobba för det vi vill ha, men vad som skiljer oss åt är vad vi nöjer oss med. Jag lever i den verklighet många väljer att ha som sin semester. Sen åker dem tillbaka till jobb i en stad full av avgaser, stänger in sig på kontor och jobbar dygnet runt för att betala av en dyr bil och exklusiva kläder. Jag andas frisk luft, åker skidor varje dag och nöjer mig med maten som står på bordet. Många rynkar på näsan, hur kan man leva så? Tja.. det går alldeles ypperligt svarar jag.

Men alla paradis har sina hakar. Antingen är sanden inte vit nog på stranden, eller vattnet lite för kallt – solen för varm eller så kan man inte hitta svensk falukorv. Mitt paradis har också hakar, men jag väljer att i största mån inte haka upp mig på dem (haha). Dock hittar jag mig själv då och då instängd i ett hörn med ånga tjutandes ur öronen på mig – för mitt paradis har stora hakar som jag förr eller senare snubblar på. Att jobba för ett stort företag är bra och dåligt. Bra för att du har ett starkt kollektiv bakom dig, och med många anställda är Panorama konstant övervakade på vissa områden – och som resort lever dem ju på turism så dem vill ha glada anställda. MEN. Som stort företag överser dem vissa delar där dem kan gömma sig, glömma lojala arbetare och spara pengar. Och för mig är det oacceptabelt i samma stund som dem glömmer mig. Eller försöker gömma mig. Dem klarar det hittills rätt dåligt. En arg Julia hörs. En arg Julia kommer skapa helvete här snart. Bara vänta.

I övrigt har jag jobbat varenda dag sedan den 20 december, förutom 2 dagar då jag hade feber. Idag missade jag en lektion. Första gången det någonsin hänt, räknat över alla säsonger jag har gjort. Det var dock inte mitt fel; om boknings-tjejerna inte berättar för mig att jag inte har en lektion är det svårt att vara där för den. Jag gick dessutom in till dem och frågade dem en timme innan ifall jag hade något bokat, bad dem att ringa eller smsa ifall jag blev bokad – för att jag tänkte gå hem. Jaja, det ordnar sig till slut.

Imorgon har ledigt. Nog för att jag bara jobbar 6 timmar om dagen, men jag är utmattad. Har nu jobbat sjuk i vadå – en vecka? 10 dagar kanske.. Men jag känner att jag behöver lite ledighet. Så under min ledighet ska jag bråka samt söka annat jobb. Extrajobb alltså. Eftersom jag bara jobbar 6 timmar om dagen. Det vill säga när det är mycket gäster här. Nu kommer jag nog bara ha si sådär 2 timmar om dagen.

Fick frågan vad jag har för nyårslöften så där på nyårsdagen (eftersom jag sov när klockan var halv elva och inte hade någon som helst plan att ens försöka vara vaken till tolvslaget, eller för den delen ta mig utanför vår lägenhet), och nej; det har jag inte. Jag tänker bara fortsätta på det spår jag börjat med att vara mer hälsosam – vilket inte är ett löfte utan ett medvetet val för att jag ska må bra. Det gäller inte bara för 2014 utan för resten av mitt liv. Enkelt va?

Nej, nu ska jag ta en tupplur. Eller träna. Har inte bestämt mig än.

Peace

Sour worms

Tassande springer jag
Upp ner, upp ner
Inte ett knyst
Ljudlösa andetag formar ett fiktivt moln av förundran
Verkligheten känns långt från verklig
Håren reser sig på armen trots den tryckande hettan
En tyngd pressas över mitt bröst
En tår som brister mot det hårda golvet långt där borta
Det vrids om i magen
Det är inte min scen än, inte min tur
Hårda ord och frustrerade gester
Skälvande axlar
Försök till att trösta, omfamna
Men det är svårt
Svårt att förstå
Svårt att nå ända in
Svårt att inte brista

Det är ord som inte är menade för mina öron
Ord som inte borde yttras
Skuld som aldrig bör läggas
Och det är pinsamt att höra
Men ändå lyssnar jag
Som en tjuv kurar jag ihop mig
Smyger fram på lätta tår
Men rädslan är ofattbar
Tyngden så ofantlig
Hur kan man göra så
Är frågan som ekar i mitt huvud

Peace

New adventures dismantle new discoveries (no one said it would be easy).

Så. Nu har jag varit i Australien i 5 dagar, men på resande fot i en vecka. Efter en ovanligt smidig start på min resa, trots lite snödrift och vind, befann jag mig i San fransisco. Efter 2 timmars vandrande omkring denna gigantiska flygplats var det äntligen dags att boarda. Jag var såklart i sista gruppen att få gå ombord o satt såklart i den absolut sista raden i jumbo jetet. Inklämd mellan två stora karlar. Hm. ”Självklart,” tänkte jag ”just min tur. Och.. Varför är det så varmt?”
Svetten rann. Bokstavligen. Förlåt om det låter så där lagom trevligt men tänk själv, svettig inklämd mellan två stora män längst bak. I mitten. Kul liv.

I alla fall satt vi alla där på ett fullt, varmt plan med lampor som flimrade o stressad personal. Får hörs att det är film med underhållningssystmet (inga filmer, inte för att jag har brytt mig för det var inga skärmar i stolsryggarna – bara en större skärm i början på raden). I alla fall så gick det närmare 3 timmar på planet utan att vi lyfte, varpå dem annonserade att planet skulle pensioneras. Inte säkert att flyga.
Jahapp.. Inte säkert, jamen det känns ju bra! Och det kunde dem inte ha kollat innan vi boardade? I alla fall gick vi alla av, fick höra att vi skulle få ett nytt plan inom 2 timmar o att vi skulle vänta vid gaten. Kom ihåg då att klockan är närmare halv ett och ingen har ätit middag eftersom vi skull få det på planet.
Efter en halvtimmes väntan bestämmer sig personalen att prova redan nämnda icke flygbara plan igen och boardar första klass och rullstolsburna, men dessa gäster blir snabbt avkastade igen av mekanikerna som frenetiskt skakar på huvudet. Vid det här laget känner sig på-resande-fot-Julia väldigt arg och inte alls säker och vill nu inte flyga med United alls, nytt flygplan eller inte.
Vi blir placerade i kö på en annan terminal för att få hotell för natten. Klockan är nu 2 på natten. Trötta och hungriga blir vi alla passagerare en jätterörelse av klagan och anklagan. Då jag står i första tredjedelen av kön (som består av 500+ passagerare) får jag mitt motellrum (ja det blev inget hotell) i något sånär tid. Det blev 2 nästan hela timmar av sömn innan vi var tvungna att bege oss tillbaka till flygplatsen.
Väl där blev det ytterligare 4 timmar väntan innan vi fick gå på planet, en timmes försening från start (men vi tog igen en halvtimme med vinden) och sen var jag äntligen i Australien.

Och nu är jag här. En vecka, några turistdagar, en solbränna, mycket mat och en hel annan dimension av James familj senare. Mycket som är bra, mycket som är väldigt konstigt. Återkommer!

Peace

Laughing at circumstances.

Ja, det här blir ett väldigt improviserat inlägg denna kyliga kväll i Panorama. Kom in för en timme sedan efter en promenad i den klara kvällen som jag bjöds på, med frusna fingrar som precis tinat upp.

I alla fall så anledning till detta hastiga inlägg för jo, oftast finns det faktiskt en tanke bakom det jag skriver tro det eller ej är att jag ser på säsongens första På Spåret (äntligen!) så introduceras årets första tävlande. Jan Guillou och hans fru Ann-Marie Skarp. Och då tänker jag.. nämen? Är dem syskon? Nej men vad fan.. fru och man? Dem ser ju likadana ut! Kanske gäller även teorin ‘sådan ägare sådant husdjur’ på herrskapet också? Man ser ut som ens hund/katt, och nu även som ens fru/man?

Intressant, verkligen! Det var allt från mig, nu ska jag se klart på avsnittet innan jag fortsätter studerandet för nu kan jag inte skjuta upp det längre, på måndag börjar min om-certifiering. Tjing!

Peace