I’m one of those in-this-right-moment girls (Oh honey, if you’d even know).

En tanke som snurrat i mitt huvud under dagen: hur ofta ifrågasätter man sin religionstillhörighet? Jag menar, jag är inte uppvuxen i en religiös familj så – men om jag vill tro på Gud så visst får jag det. Ingen här ifrågasätter min tro vad den nu må vara (eller tja, börjar jag babbla om kungliga utomjordingar som muterat oss och fänglsat oss på jordens yta a la Scientologerna skulle jag nog bli starkt nedröstat.. samt skickad till en psykolog). Men om man föds i en muslimsk familj till exempel, finns det utrymmet då? Kan jag som dotter till muslimska föräldrar säga ”nej, jag tror inte det va. Tacka vet jag Buddha/kristen Gud/kossor/kungar/björnar/asagudar/grekiska-romerska gudar/planeter/whatever.” Det känns ju inte som det. Visst, vi ska ju lära oss från bara några års ålder att valfrihet är en av de viktigaste grundpelarna i en demokratisk värld – men lär vi oss verkligen att vi får tycka vad vi vill?

Jo okej, jag känner jag till familjer som sagt hej då till tron, men det är ju tron i sig – dem vill bara inte följa principerna. Kanske beror det på att man känner att det är föråldrat, de har hittat något annat eller så tror de kanske rent av på vetenskapen. Men då är det ju fortfarande familjen, oftast inte en ensam individ. Min poäng är – de flesta föds in i regler, principer och värderingar. Det är först när man kommer upp i 18-20-års åldern som man börjar tänka själv (eller det är min uppfattning – rent då man på riktigt tänker till), inte bara ifrågasätter (rebelliskt?). Det är samma sak med politisk uppfattning. Face it, de flesta ungdomar tycker som sina föräldrar. Även om man inte vill erkänna detta faktum så finns ju deras predikningar om rätt&fel inpräntat i minnet, deras värderingar har präglat ens tillvaro – deras regler har (?) efterföljts. Våra föräldrar finns i vårat medvetande, omedvetet eller medvetet. Visst tänker/tycker många ungdomar tvärt om bara för att – men det säger ju inget om deras egna värderingar.

Min släkt består till majoritet av rött tänkande. En arbetarklassläkt rakt igenom – så det är kanske inte så konstigt. När då fler och fler av oss yngre twistar till alltihop och säger att blått tänkande kanske inte är så farligt – då blir det ofta mer eller mindre hus i helvete. Hur ska man då tolka denna ovilja att förnya sitt tänkande? Det kan omöjligt vara så att sossarna/moderaterna eller vilket parti det nu gäller alltid har det bästa svaret.

Diskuterade under dagen lite snabbt med T och R fenomenet med Sverigedemokraterna. Prognoserna talar med största sannolikhet för att partiet kommer att passera 4,2%-gränsen och ta sig in i riksdagen. Inte med en jordskredsseger på något sätt – men antagligen med tillräckligt många röster för att få en vågmästarroll. Typ som Miljöpartiet har arbetat de senaste åren. Vi (grov generalisering av svenska folket där va) tänker automatiskt ”nej det är förfärligt, SD det främlingsfientliga partiet har slagit sig in – vart är världen påväg?”. Men kanske är det inte så dumt. Visst, vi kan tycka mycket om främlingsfientliga partier men Sverige behöver ett parti där man faktiskt vågar tycka saker. Se det som lite extra stark krydda i grytan.

En annan sak. Jag tror att det här med sjukvård ska göras om. Jag tror på privatiseringar. Inte privatisering så att endast dem med mycket pengar ska få vård – men jag tror faktiskt på fullt allvar att konkurrens är nyttigt även där. Överraskad? Istället för att staten ska finansiera all sjukvård tror jag det är bättre om man skulle få ett sjukbidrag hem. Självklart ska en garanti på vård finnas – o att man ska få det inom ett rimligt avstånd. Om inte det går ska kommun/landsting/stat gå in och hjälpa en få den vård man behöver i tid – och där bidra till kostnader för att ta sig till platsen. Sjukvårdsbidrag. Jag är tänd på idén.

Jag borde nog sova.  😉

Peace

Annonser

I’d appreciate your input (like shattered glass).

Har sökt jobb idag. En massa jobb. Med huvudet fyllt av sömnlöshet befann jag mig på Arbetsförmedlingens jobbmässa – Jobbchansen. Nice. Eller inte direkt, det var sjukt ansträngande. Jag ville dö mest hela tiden, men fick allt se sig slagen genom att bita ihop och klistra på ett leende samtidigt som man ska vara sitt allra trevligaste och piggaste jag. Men det gick rätt bra, mot förmodan. Har jag tur (snällansällasnällasnälla – finns det en högre makt så snällasnällasnälla – jag är värd ett fjälljobb) kniper jag en plats någonstans. Men inget är klart. Men Radisson i Trysil hoppas jag på. Innerligt.

Ikväll blir det bara en massa mys. Jag ska placera mig ute på altanen insvept i min filt med en stooor kopp te, Kejsaren samt datorn. Några ljus också. Och honungsmelon. Ååh. Ibland får jag till det. Tänkte i alla fall även utnyttja det praktiska med att ha bärbar (underhållnigs)dator (det är sant, min data är en underhållningsdator – lämpad för spel, film och media – den ni!) – jag ska luta mig tillbaka och njuta av utsikten till trevlig film samt Big Bang Theory. Det är bäst. Och jag är jättetrött. Honeysweetandlovelyhugmeandfireoffoneofthosegoddamnspectaclularkissesofyours. IthinkIwilladmirethisforeverbutI’msotired.

 

Peace

Take my mind off things.

Soundtrack of the day (night): Lauryn Hill – Just like water

Förövrigt är Beck – Everybody’s gotta learn sometimes kanske kvällens sista låt. Å andra sidan är det nog dåligt att sluta med musiken i en dal. Kanske ska man försöka ändra sinnesstämningen tills det är dags att sova? Värt att tänka på.

Peace

Just leave it. (Irony seems to be the only way.)

Ibland kan jag fundera om det verkligen är något värt,

Om du liksom jag gråter bakom stängda dörrar.

När ångesten kryper sig på, när känslorna vill ut,

När du kokar lika vilt som elden brinner i stjärnan.

 

Bortom ängarna brukar jag stanna för att titta tillbaka

Kaoset är omöjligt att inte skräckslaget fascineras av.

Jag vill känna samma passion som jag känner med avdomnat sinne.

Jag vill få vara mig själv till fullo.

 

Det är som att sitta låst i kedjor framför att vredesfyllt hav

Som bara skriker och vill lugna sig.

Får havet lugna sig, kan det tillåtas vila?

Jag vill så gärna lägga mig ner i snön och känna dess kyla inta min kropp,

För att sedan få känna det varma vattnets omfamnande.

 DSC03159

Kan du låta mig vila?

Tröttheten är en del av mig men jag vill inte,

Vill inte veta av det.

Känner du inte frustrationen som gömmer sig bakom kläderna?

En bit av dig själv som du vill släppa lös för att ordna allt det andra.

Kan du lämna ett tomt papper och säga att det sant

För att jag ska insvepas i något som inte finns.

Är det rätt metod, att använda ilska men tystnad

–         för att jag ska hitta min livsgnista?

 

Och nycklarna ligger bredvid,

Men havets salta luft har gjort mig drogad.

Är det värt att kämpa, när man inte vet vad man kämpar för?

Kanske är bättre att sjunka till en stenbotten,

Acceptera nederlaget.

 

Fast jag vill inte, för det är inte jag.

Men du förstår inte. Förstår inte mig.

 

Kan jag få stå på ängen dansandes i vinden,

Med passionerat hjärta och lätta steg?

Kan jag få se tillbaka på kaoset och inse att var nödvändigt,

Eller stänger du kvar mig inne i ett osynligt rum, fastkedjad.

Tillåts jag hitta mina egna val,

Tillåts jag andas?

 

Tillåts jag andas på egen hand?

 

Peace

Crash, stumble , adore . (A different kind of space in your mind.)

Något jag har tänkt på, funderat så att säga. Det slog mig igen under lördagen då jag, mamma och Elvira kollade på Borta med vinden. Elvira har på något sätt lyckats undgå gobiten (jag vet att den är lång och jätteseg ibland, men det är en pärla!) då jag själv sett den många x antal gånger under hela barndomen (jag säger bara att vara liten, sjuk och hemma med mamma). I alla fall. Det jag tänkt på:

George Clooney

Clark Gable

 Dem måste vara släkt. Det är helt sjukt vad lika dem är. Det syns ännu mer på film; utseende, kroppsspråk, sättet att prata.. Måste kolla upp det där nu.

 Soundtrack of the day: Red Hot Chili Peppers – Parallel Universe (låten börjar ”på riktigt” efter ca 1.30)

Jag cyklade fram och tillbaka till Furuvik idag. Det är typ 2,4-2,4 mil hemifrån mig. Tur och retur alltså. Jag gjorde det på mindre än en timme. Eller, exakt en timme från att jag åkt hemifrån och cyklat sträckan infann jag mig hemma igen. Då hade jag tagit vatten- och andningspaus i Furuvik. Det är faktiskt rätt bra (det är bra) gjort med tanke på hur dålig kondition jag är i. Pappa blev impad, ”i den här värmen” sa han och gapade lite.  Men så fick jag också dödsångest i motvinden på vägen hem. Det enda jag kunde tänka på var: varför ska jag alltid ge mig in på sådant här och pusha så långt? Men jag är nöjd nu, och inser att det är därför jag pushar. Nice. Haha. (Totalt onödigt för er att veta, men jag ville skryta lite om hur duktig jag var – med tanke på att det var andra träningspasset för dagen 😉 och nu fick jag skryta ännu mer. Kalas.)

Peace

Cheers, fuck-in-laws (geez)

Haha. Alltså jag har ju mina små egenheter för mig ibland, jag måste handla/klä mig/äta precis efter hur jag känner annars blir jag jävligt missnöjd rent ut sagt. I alla fall så har morgonen nu tillägnats Tomten är far till alla barnen och jag har skrattat så jag gråtit. Lätt bästa scenen: den när Suzanne Reuter kommer in i huset och är så flyförbannad att hon mest piper. Där är det att lägga sig på golvet för att man varken kan stå eller sitta upp för att man skrattar så mycket. 😀 I love it. Här är någon slags 8-minuters version av filmen. Men självklart bjuder filmen på tusen gånger fler skratt. Men Herr Mohammed-scenen är inte fy skam den heller 🙂 (visas då i klippet).

Okej erkänner att klippet var kanske inte så mycket att hänga i julgranen men.. ja. Det är lite svårare att lägga ut hela filmen liksom. Ni får hålla till godo med dåliga klipp så får ni se hela filmen på egen hand. Alternativt se den med mig. Haha 😉

Just det! Nu när jag kommer ihåg det, man måste ju sända en tanke norrut till Rasmussen som nu är på väg upp till Umeå. Jag är bara lite avundsjuk. Umeå är en så nedrans mysig stad full av en massa studenter. Det blir säkert skitbra där uppe, so good luck girl! Kommer upp lite senare o hälsar på, vem vet – kanske rent av flyttar dit (I wish). Nu blir det duschen o sen träffa Bulla-Bella 😀

Peace