It’s time to quit the games, this is for real.

Idag är dagen jag får veta vad jag ska göra med min framtid. Hualigen vad nervös jag är. Kan knappt bärga mig tills den här dagen är över. Men men. Det är dags att ta tjuren vid hornen – examen ska tas. Klarar jag det här ska jag köpa nya pjäxor. Och skaffa ett jobb så att jag kan betala för dem. Problematik. Men en sak i taget. Först ska jag klara av att bossa runt andra människor för att rädda patienter. Håll en tumme för mig på vägen.

Peace

Annonser

Leaning on my shoulders; I’m doing this for my own sake (with your strength I’, invincible).

Det är tur att jag har världens bästa pojkvän. Ta mig tusan vad han är bra.
Det suger ofattbara mängder att vara borta från honom. Jag vågar till o med använda hat-ordet för det. Jag hatar att vara ifrån honom. Allt jag vill just nu är att vara färdig med kursen så att jag kan få åka hem o kura ihop mig i hans famn o bara andas.
I all denna hysteri jag har skapat runt mig själv i samband med denna utbildning (för ja, jag tycker helt o hållet att majoriteten av den stress jag känner är självskapad samt helt meningslös – det här är en förseelse som sker inom alla områden o arbeten o det är för det mesta vårt eget fel; visst finns det många många situationer där utomstående orsaker påverkar – men det är i huvudsak ditt eget fel att stressen påverkar din inre homeostas – ditt inre zen om du så vill – men DU är i huvudsak ansvarig för ditt eget välmående o därmed också den nivå av stress som du låter komma under skinnet på dig själv) så har jag kommit till ett tillstånd där jag konstant känner mig utmattad. Jag sover tillräckligt med timmar om nätterna; det är inte det. Men min hjärna går konstant på högvarv. Jag läser, talar, drömmer – andas OEC just nu. Det tar på en.

Idag efter klass så sa Mark (en av våra instruktörer) att han skulle uppskatta om vi ville följa med o äta middag. Det var hans sista dag av kursen så han ville avsluta lite med oss. Supertrevligt, för självklart hakade vi på. Inte alla men de flesta av oss. Och det var fantastiskt skönt att ha en paus från den vanliga seden; åka till klass ca kl 7 på morgonen – teori o praktik – lunch – eventuella praktikscenarion skapad av oss själva under lunchen alternativt teoridiskussioner – klass o praktik – evaluering av dagen – avsluta klass mellan kl 17 o kl 18 – åka tillbaka till hotellet döhungrig o trött – göra hemläxa i 2 timmar / äta – läsa – somna med boken i famnen. Nu sitter jag i alla fall på golvet i hotellrummet o somnar nästan. Jag har inte läst en sida, men jag har druckit ett glas vin. O jag kan säga att det där glaset helt blåste skallen ur mig. Ögonen vill inte vara öppna, så tror faktiskt det är bättre att jag bara accepterar fakta; sova o upp tidigt imorgon istället.

En annan sak som bevisar min trötthet; i två dagar har jag nu stressat tänkt – på tisdag skriver jag prov – på onsdag kan jag åka hem till James. Men nej. På onsdag ska jag skriva prov. Så mycket för att lära sig räkna ut datum. Pyttsan.

Peace

Just wasting time trying to prove who’s right.

Pass me by, pick me up; live my dream with you.

Wow. Jag är utmattad. Att vara tillbaka i högintensiv-skolan har sina baksidor – ibland känns det som att dessa två veckor komma att ha en fatal utgång. Jesus kristus plockar inte bär i skogen just nu, han sitter inte på en stubbe o dricker kaffe – han svettas springandes från en grizzlybjörn. Typ så, så känns det. Men samtidigt är det ju jätteroligt. Jag lär mig massor, allt i princip är nytt eftersom biologi inte var mitt favoritämne. Så nu lär vi om. Och på engelska såklart. Shit pommes frites! På onsdag ska vi krossa gränsen o sen skriva prov. Och utföra prov såklart, den praktiska komponenten är ju faktiskt livsviktig. Bokstavligt talat. Idag är det lördag. Gudars.

Dags att springa till klass. Får hoppas att björnen inte hittar mig idag heller.

Peace

Lay it over (oh how much love this possesses).

En gammal goding till nattamusik.

Så studerandet fortföljer. Intensivt, sakta men säkert, fort o långsamt överförs faktum till min hjärna. Jag har fått höra att jag är ”bright” men också att jag ibland låter folk placera mig i facket ”den lilla människan”, o att människor alltid kommer försöka göra det just på grund av att jag är liten till storlek. Jag vet. Jag vet att det är slags ”handikapp” – det är fel ord. Vad är det jag menar? Jag menar; det är en svaghet. En typ av svaghet. Något som jobbar mot mig; min fysiska storlek. Så idag fick jag svara på frågan; vill du vara den här personen eller den här personen (refereras till en snabbt tecknad bild av en liten kvinnosymbol samt en stor kvinnosymbol). Den stora säger jag då. Tvärsäkert. Det första tvärsäkra svaret jag gett under hela utvärderingen.
Shape up, skriker mitt inre. Ta för dig. Du kan.
Men så skriker den lilla människan; jag är besviken att du inte gjorde bättre ifrån dig.
Så säger Jeff; banka inte upp dig själv för det; det är konstruktiv kritik – vi är alla här för att lära.

Så imorgon är det nya tag. Imorgon ska jag visa Jeff att jag visst kan. Att jag kan ta kontroll o inte förlora sinnet bara för att jag blir nervös. Jag är den enda som stoppar mig själv från succé- Shape the fuck up. Typ.

Nu ska jag läsa o sova. Njut av I am Kloot så länge. Själv lyssnar jag på hela albumet Sky at night som är ett fantastiskt album för kvällsro.

Peace

Just stop for a second; where do you think you are?

Reassessing the forms of life. Reassessing me. Reassessing this. Reassess everything.

Så, jag är fullkomligt o oundvikligt bortkommen o drunknad i studier. Det är jättesvårt att bli skidpatrullare, för den som undrar. Det är rent av skitsvårt att komma ihåg medicinska termer o vilken chock som gör vad till kroppen. Chock är väl chock, tänker ni då? Ja, om det vore så enkelt som att är chock som chock – men icke sa nicke o slängde ett päron i huvudet på den gula mannen. Det finns massor av olika typer o dem gör alla olika saker. Ändresultatet är mer eller mindre detsamma; döden – men vad gör man för att inte komma dit liksom? Så nu ska vi plugga. Plugga plugga plugga. Nu har jag inte gjort något alls hittills ikväll då vi blev bjudna på mat efter skoldagens slut hos Jeff, vår kursledare för att bonda lite som grupp. O det gjorde vi. Som vi har skrattat. Men nu är det tillbaka till allvaret. För det här är allvar. Men det är roligt för det! 🙂

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu ska jag läsa, o sooooooova.

Peace

Headache everywhere.

Stress. Stress. Stress. Stress. Stress. Stress. Stress.

Huvudvärken dunkar hårt i pannloben. Öronen känns som att dem ska sprängas. Någon slår mig med ett basebollträ i bakhuvudet, bildligt talat. Fingrarna skakar. Knäna exploderar, följer gör mina veka ben. Direkt ned på botten. Ett telefonsamtal o allt känns otroligt långt borta. Hjärtat brister litegrann. Ser hela mina dröm försvinna för några sekunder. Tar mig upp. Binder ihop mina idiotiska knän. Ryter högt åt basebollsträslagaren. Skriker ut min frustration ur pannloben. Öronen befrias från det konstanta ringandet. Kvarstår gör mitt hjärta som jag försiktigt försöker plåstra om med ord om att allt löser sig. Situationen sjunker till viss grad. Försöker organisera min oreda. Papper överallt. Tårar överallt. Sätt på det högar. Spara tårarna för ett bättre tillfälle. ”Ingen har ju dött. Ingen är ju sjuk” som pappa sa. Sluta gråta.
Men bittert faller ändock ett par stycken. För varför kan inte jag få ha lite medflyt? Varför kan inte tanten på immmigrationskontoret säga; ja men du, du verkar ju som en ärlig arbetare som inte vill komma till Kanada för att leva på bidrag. So what om du fick din utbildning här – vet du vad; jag sätter ett okej på ditt visum att studera på! Så får du det där visumet snart ska du se.
Fast det händer ju inte riktigt. För allt ska ju vara så jävla svårt i den här världen. För det är ju faktiskt människor som har det svårare än mig, så förhoppningsvis var det någon av dem som fick min tur idag. Kanske är jag konstant efterföljd av oflyt för att jag ska lära mig, lära mig uppskatta o förstå att saker o ting inte är så lätta. Att man måste jobba hårt för det man drömmer om. Och ta mig tusan om jag inte ska jobba hårt för det här.

Res dig upp, borsta av dammet – gör något av dig själv.

Peace