Nation after nation, frankly I don’t care anymore.

Okej, jag ber så mycket om ursäkt. Jag vet att jag har varit jättedålig på att uppdatera den senaste veckan, ingenting har jag lyckats producera i textväg – men vadan denna uppror? (Känn sarkasmen i den va, för det är ingen som har kommenterat att jag varit ypperligt dålig med skrivandet.) Men jag ska bättre mig. Jag började skriva för vadå, två-tre dagar sedan medan jag tittade på presidentdebatten på CNN. Men, trött som jag var blev jag rätt uttråkad av att sitta med både dator, bok o TV – plus två tokiga australiensare som konstant gjorde utrop angående de påståenden som kandidaterna lyckades spotta ur sig. Mm, nåja – debatten var faktiskt rätt bra (förhållandevis, de tidigare uppträdandena har ju varit rätt katastrofala) även om den slutade något.. otillfredsställande.

Men, å andra sidan har vi ju då turen att media lyckas fånga de där andra fantastiska politikerna som USA kan bjuda på – ni vet, som går o kallar till presskonferens för att säga att våldtäkt inte är en legitim anledning för abort eftersom

”Allt liv börjar med Gud, och även i den fruktansvärda situationen så menade Gud att barnet skulle till. // Den enda anledningen att en abort i värst fall kan genomföras är då livet till frun till barnet är i fara”

Ja. I övrigt är jag extremt uttråkad o hatar nu att spendera dagarna i ända här i huset. Dock har jag inte haft motivationen att gå ut eftersom det har varit äckligt kallt (inträngande o jävligt), o heller inte att uppdatera mitt gymkort. Det senare gjorde jag dock idag, o spenderade därför en timme på den sagda platsen idag. Ville spy o gick hem, bestämd på att gå till gymmet på morgonen imorgon istället eftersom mina eftermiddagar i allmänhet suger för tillfället. Kommer jag igång lite tidigare ska ni se att inspirationen kommer tillbaka också!

Peace

And for the songs they sing, my heart will always answer.

Jag sitter här hemma ensam i huset. Det är mörkt ute o det har snöat. Vet faktiskt inte om det fortfarande gör det, ser mest att allt är blött. Jag har haft svensk-tid. Det betyder att jag har sett svenska nördiga shower på svtplay. Det är en himla fin uppfinning det där, att kunna streama online. Uppskattas starkt, till vem det nu än är som har utvecklat den funktionen. Nu sjungs det svensk musik. Därav klippet till Mando Diaos tolkning av ”Strövtåg i hembygden” som ju är skriven av Gustaf Fröding. Såg en liten minidokumentär om bandets ‘sjunga-på-svenska’ projekt. Intressant. Var skeptisk i början (alltså i morse), men har nu bytt sida. Det är faktiskt supervackert.

Nu väntar jag egentligen bara på att mina kära rumskompisar ska smsa o säga att det är dags att komma hem. Känner att jag har haft nog med egentid för dagen, o i ärlighetens namn tycker att dem snart har haft nog grabbtid. Nej då, förstå mig rätt. Jag unnar dem all tid i världen (nästan), saknar dem bara 🙂 men dem ska få avsluta kvällen med några öl på en bar nere i stan så att dem kan få vara grabbiga (som att dem inte är det hemma liksom – tro mig, den där perioden som dem tyckte att dem borde vara lite förnämare runt mig som enda tjej i huset är sedan länge förbi, den höll nog snarare en dag eller två – jag bryr mig dock inte det minsta, har man tre syskon så har man!) o få prata om kvällens hockeymatch. Jag hade absolut jättegärna sett matchen MEN jag förstår innebörden av killkväll, o samtidigt hade jag inget emot att få se på mina nördiga shower o skratta lite på svenska. 😉

Jajaja, nu ska jag sluta klaga på att jag är ensam o njuta av det istället. Sjunga högt, se på töntiga filmer o värma på teet.

Peace

I am that girl (damn, this need to change).

Jag är en känslomänniska. Har alltid varit det, men den senaste tiden har jag varit.. på kanten till extrem skulle man kunna säga. Jag är så lycklig, för jag är så fantastiskt gott lottad i detta livet; jag har en underbar familj som står vid min sida i alla väder o hjälper mig med vad än jag behöver, jag har äran att få bo på en av de vackraste platserna jag någonsin där jag får magnifika chanser att jobba med det jag älskar o har kompetent folk som stöttar mig som de bästa av de bästa, jag har vänner som är bortom denna värld – som låter mig vara mig o som skrattar med mig även när jag gråter – o jag har haft turen att möta universums bästa pojkvän som gör mig starkare, får mig att vilja, föder mig med nyfikenhet o framför allt alltid har sin hand på min axel för att påminna mig om att han stödjer mig o alltid finns där.  😀

Men. Likväl. Jag är en känslomänniska. Jag gråter när jag ser på film. Jag blir rädd av skräckfilmsreklamer. Jag blir arg av konstanta reklamavbrott (tro mig, i Sverige är vi så bortskämda med reklamavbrott – ett långt 5 minuters-avbrott en gång i halvtimmen är då rakt mycket bättre än Nordamerikas sätt; en miljon avbrott som är kortare – en halvtimmesprogram har ca 3 avbrott, det är äckligt). Jag skrattar åt James grumpenhet. Jag ler av att sjunga. Jag blir frustrerad av att agera hemmafru då jag tvingas städa upp efter andra, trots att jag faktiskt orsakat denna uppsättning själv. Jag blir besviken på mig själv när jag inte lyckas. Jag blir irriterad på mig själv att jag inte planerade denna höst bättre o såg till att jag hade ett jobb i mellantiden. Jag blir  obeskrivligt glad när James kommer hem från jobbet. Mitt hjärta dansar när jag ser snön falla. När jag hör vissa låtar, känner  olika dofter, ser ett foto; längtar jag så otroligt mycket hem

Så igår kväll hade jag lagat en väldigt fin middag (fisk glaserad med dijónsenap i gräddig sås med lök o spenat tillsammans med rostade grönsaker med honung), bakat en kladdkaka sent på kvällen (på önskan av mister) så flippade jag plötsligt. Det var mest frustrationen av att inte ha gjort något på hela dagen – det var faktiskt första gången som jag verkligen kände att jag var arbetslös o hade utomordentligt tråkigt, fruktansvärt omotiverad till att göra minst lilla sak – som slog till. Jag hatade mig själv. Så jag gick från hoppande glad o nöjd med kvällen, till att plötsligt vara ett lokalt åskmoln i huset Aurora 2. Det sög.

Så, återigen fick jag be om ursäkt för mitt dumma beteende. Jag förklarade situationen, o jag vet att James vet hur frustrerad jag är över att gå hemma o han accepterar att jag ibland blir helt knäpp o förbannad på honom utan anledning. Vilken hjälte. Men igår.. jag vet inte. Jag vill ju inte ta ut allt det onda på honom. Han förtjänar det minst av alla. Så nu, från o med denna minut ska jag skärpa mig. På riktigt. Det finns massor av saker jag kan göra hemma för att skapa en bättre situation för mig själv. Och det är verkligen dags att jag lever upp till min egen styrka o påhittighet.  Det här klarar vi. 😉

Här är i alla fall en låt jag hittade för några år sedan, som beskriver mig själv i ett nötskal när jag är ett litet åskmoln. Sägas ska ju att nog för att flippar till min onda sida fort, så inser jag allt oftare min egen dumhet o skrattar åt mig själv lika fort. Det är viktigt att skratta åt sig själv tror jag.
Nej, nu ska jag försöka göra något åt den här bångstyriga kalufsen jag har på huvudet, samt hitta en del till vår ångmaskin (den jag berättade om, som vi numera gör rent golven med) så att jag kan rengöra heltäckningsmattan också.

JUST DET – igår snöade det 😀

Peace

The fire is going, the battle is on.

Pitabröd. Tre äppelpajer. Köttgryta. (Fast den är det James som ha äran för, för jag har inte gjort annat än att provsmaka den.) Två maskiner tvätt. Lätt städning (upprätthållning) av köket. Igår städade vi. Inkluderandes ”skurning” (eller steamning, vi ångtvättade golvet). 5 km joggingrunda på 35 minuter.
Okej, den sista är inte perfekt, men den närmar sig. Jag blir bättre o bättre.

Men kallt är det. Hösten är lite mer ruggig idag. Det har stormat, tre gånger har vi varit utan ström i huset under dagen. Dock var det bara en av gångerna som var mer ihållande (en halvtimme utan, vilket var otur för jag hade paj i ugnen).

Nu har jag i alla fall avslutat dagen i köket med en joggingrunda i ”Valley trail” som är en asfalterad runda runt golfbanan upp bredvid några av backarna. Väldigt mycket upp, eller väldigt mycket ned. Men jag väljer som oftast, liksom ikväll, upp-vägen. Springer hellre uppför i backarna – känns som att det tar mer, plus (den stora) att mina knän inte gör lika ont som de gör när det går nedför. Det roliga var att i början av min runda, precis när jag hade kommit ut från huset, kom Pete (som hade bootcamp-träningen tidigare i höst) bakom mig i Security-bilen (han jobbar gör Safety & Security) o peppade på mig med fönstret öppet haha. Kul kul, gav mig faktiskt en extra puff på vägen 🙂

Men men. Nu är rundan över, presidentdebatten är på CNN o den kommer att bli spännande! Efter förra så har Obama mycket att visa upp o jag hoppas för allt i världen att han gör det. Vill inte tänka på vad som händer med världen om det blir en republikansk president igen.. Hm. Tänk bara var annorlunda allt hade varit om Al Gore hade vunnit på George Bush den där gången för många år sedan.. Ack å ack. ”Låt det bakomflutna ligga före dig”, eller? Nej! Det var så ju Pumba sa. Menar ju såklart: låt det förflutna ligga bakom dig. Fyra nya år för Obama, tack. Nu måste jag stretcha.

Peace

Even in the sleepiest times I will know the answer.

And the pride you possess gives you strenght and credibility, but boy does it make things harder for you.

Att vara stolt har sina fördelar o nackdelar. I den värld jag lever i – bland höga berg o djupa dalar; falsk snö o naturlig snö; personbilar o truckar; mustascher o skägg; klackar o snöskor; bland genuint folk o festfolk (för ja, tro mig – det är skillnad på oss som bor på berget o dem som kommer hit för en säsong i sina pikétröjor eller höga klackar – det är skillnad på att sitta o vänta på snön o på att fasa för den) – hur som haver – i denna värld är stoltheten något stort. Jag har aldrig upplevt den så stor någon annanstans. Här bygger man en karriär på att knyta kontakter, vara ärlig o jobba hårt – i den värld jag kom ifrån, restaurangbranschen, var stolt där innebar att du inte fick jobba – där sväljer du all integritet du äger. Det är en skön förändring kan jag säga.
Nog för att jag i min stolthet kan vara dum. Att jag är för stolt för att acceptera arbete i housekeeping kan många anse som idiotiskt – för nog är det väl bättre att jobba än att gå o slita i pengarna? Ja. Till viss del. Men kruxet är att det är delar av den kvisten i det här kooperativet som jag inte klarar av. Det är inte arbetet i sig. Om jag visste att jag hade fått jobba ensam hade jag säkert tackat ja till möjligheten, men nu var inte så fallet. Så istället för att jag ska vara miserabel i en månad innan jag får åka hem o sen tillbaka till mitt hem i Kanada för att få uppleva en fantastisk vinter med utmaningar jag har längtat efter, så tog jag tidigt beslutet att det var inte för mig. Det är inte enbart för min egen skull heller, utan mycket för mina käras. Ingen vill höra mig klaga över arbete ytterligare veckor. Det räckte med sommaren. För min del var det mycket för att jag inte vill döda mina passion eller tacksamhet för var Pano har givit mig hittills. Jag ville inte vara olycklig över hösten på grund av arbete, för att inte riskera att jag skulle tappa motivationen (igen) till vintern som jag längtat efter så totalt.

Så nu har jag min stolthet i behåll, o klagar istället på att jag är utan arbete. Men men. Lycklig är jag för det. Nu har jag istället tillfälle att bygga upp mig fysiskt för att klara vinterns utmaningar. Samt, jag har vadå – tre veckor på mig att utveckla levnadssättet (dvs för min o James’ del; spara pengar, laga nyttig mat, knyta kontakter, skapa tillgångar utav ingenting – ni vet sådana där enkla saker) för att ytterligare göra allt bättre.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När det kommer till andras stolthet kan jag inte göra så mycket, jag har lärt mig den hårda vägen att ibland måste se sig själv besegrad för den stora bildens bästa – men det kommer säkert att upptäckas av andra när det är deras tur.

Nu ska jag städa. Skrubba golv är dagens syssla. Sen ska jag försöka göra en spännande maträtt av krossade tomater o paprika. Får se hur det slutar.

Peace

A strange tale to begin with.

Ibland, men bara ibland, kan jag vara en riktigt odräglig människa. Det är inte att jag menar att vara det, men ibland kan jag bara inte kontrollera mina förfärliga instinkter att att vara oförskämd o slänga ur mig en riktigt onödig kommentar. Detta sker nästan uteslutande i tillfällen i början av indianernas invasion i min livmoder. Moder natur är för denna månad rasande, o mina smärtor har varit bortom hatets gränser. Jag är inte nöjd.
I alla fall, igår kväll var jag riktigt odräglig mot James. Tänkte inte ens på det. O för många många timmar in på nattens kant var jag riktigt förbannad. Jag tyckte att han var världens största idiot för att försöka vara rolig när jag försökte sova (han satte ett huckle på huvudet o gick omkring o tyckte att han roligast i världen, det tyckte inte infekterade elaka Julia klockan elva på kvällen). O det värst med det är att trots att jag lugnade ner mig o insåg att jag överreagerade – jag bad om ursäkt lugna ner er, jag är inte fullkomligt bakom flötet – så vakande jag fortfarande irriterad. Utan att vilja vara det, eller egentligen vara det. Det var bara den där dumma känslan kvar. Jävla moder natur. O självklart kan jag ju inte skylla allt på det fördömda biologiska fenomenet heller.
Tror nu att jag måste be om ursäkt igen. Är lite bitter över det.
Så vad gör jag? Hur löser Julia det här problemet med smärta?
Igår försökte jag lösa det en en del smärtstillande tabletter (som gjorde nada för mig) o en del sötsaker. Illamående insåg jag då att det inte hjälpte. Men slutade jag äta för det? Nej, för Julia tycker synd om sig själv o äter en till kladdkakebit bara för att.
Så idag testar jag en ny taktik. Massa träning. Sedan huset rensades på rumskompisar har jag tränat. Youtube-träning. Hittar en massa kanaler med massvis av bra träning. Älskart. Så nu sitter jag här, svettig o luktar illa. Men jag kan ju inte träna hela dagen.. O magen gör fortfarande ont. Tips? Jag är i ett stadie där jag snart kastar böcker runt mig (mest för att jag undviker att kasta glas/tallrikar – skulle vara så jävla mycket att städa upp, ursäkta språkvalet). Please fuck the hell off, mother nature.

Peace

Talk me through it, tell me how to proceed.

Okej. Idéer på att tjäna pengar snabbt – skrik nu! Berätta för mig hur jag ska göra för att 1, tjäna extra pengar medan jag är utan arbete i Kanada (ingen vill anställa någon för 3 veckor, jag fattar det) o 2, spara pengar på ALLT jag kan (ge mig billiga maträtter – fortfarande nyttiga, sätt jag kan spara på saker här hemma.. som sagt ALLT).
Dock så ser jag inte mötet med Columbia (affären jag ansökte om jobb på) som negativt, snarare tvärtom. Det hade varit ett missförstånd mellan dem som arbetade där (som fick mitt CV) o hon som intervjuade mig. Hon hade inte fått med sig att jag hade jobb för vintern. Men hon bad mig komma tillbaka till våren. Känns bra 🙂

Nu ska jag fortsätta dricka te o slötitta på tv, moder natur har krig i nederkant av min mage o jag tycker synd om mig själv. Om jag orkar (vilket jag ska försöka) ska jag ta mig en joggingtur senare. Har som sagt hittat en skön runda så ska försöka hålla igång det även när jag är miserabel. Se det som inspiration för er andra som kämpar med att komma igång med träning ;).

Peace