When the grass crunches beneath you.

Nu sitter jag här hemma i vår lilla studio i Panorama invirad i en filt med en kanna te vid min sida, halvtittandes på mat-TV besviken att det inte är Jamie Oliver dem visar, för han är den bästa TV-kocken (fast Nigella är rätt bra också). Rachel Ray lagar soppor. Kul för henne, jag lagade soppa igår och det var jättegott. Säsongsmat kallas det visst, för soppor och höst går hand i hand.
Just funderar jag på vad jag ska kunna slänga ihop för mat till kvällen då vi för tillfället inte har en hel massa hemma. Och det är först på onsdag som vi kommer kunna ta oss till affären, eftersom jag jobbar och James har sin kurs plus brandmans-träning de kommande kvällarna. Men jag klagar inte, det är mest James som saknar kött. Och visst förstår jag det, man kan ju inte leva av soppa. Men jag är ledig idag så jag kan spendera hela dagen med att klura på detta minimala dilemma.

Solen skiner åter efter några dagars molntäckta dagar, vilket medförde något varmare väder, men nu är det kallt och härligt igen. Gick ut i morse för att fira min lediga dag med att lyxa till frukosten (min promenad blev alltså de ca 200 meterna till affären och tillbaka) och fick ta den tjocka vinterjackan. Andedräkten förvandlades till den där härliga ångan och frosten knastrade under mina skor. Och det var så härligt. Vintern har börjat hägra på bergstopparna runt om, vackert vita stiger de majestätiskt glittrande i solen. Det spritter i skidbenen och suget efter nya skidor frestar sinnet att konstant uppdatera de olika skidaffärernas hemsidor. Kanske.. kanske? Kanske ska man unna sig? Fast nej.. inte ska väl jag? Nej, jag har vett nog att åtminstone vänta tills jag får mina rabatter baserade på mitt yrke. Och ja, såklart vänta på beskedet för visumet. Inget är ju färdigt. Fatta man ju.

Ska väl återgå till mitt matfumlande istället. Uppdaterar senare vad det blev.

Peace

Annonser