Sour worms

Tassande springer jag
Upp ner, upp ner
Inte ett knyst
Ljudlösa andetag formar ett fiktivt moln av förundran
Verkligheten känns långt från verklig
Håren reser sig på armen trots den tryckande hettan
En tyngd pressas över mitt bröst
En tår som brister mot det hårda golvet långt där borta
Det vrids om i magen
Det är inte min scen än, inte min tur
Hårda ord och frustrerade gester
Skälvande axlar
Försök till att trösta, omfamna
Men det är svårt
Svårt att förstå
Svårt att nå ända in
Svårt att inte brista

Det är ord som inte är menade för mina öron
Ord som inte borde yttras
Skuld som aldrig bör läggas
Och det är pinsamt att höra
Men ändå lyssnar jag
Som en tjuv kurar jag ihop mig
Smyger fram på lätta tår
Men rädslan är ofattbar
Tyngden så ofantlig
Hur kan man göra så
Är frågan som ekar i mitt huvud

Peace

Annonser

New adventures dismantle new discoveries (no one said it would be easy).

Så. Nu har jag varit i Australien i 5 dagar, men på resande fot i en vecka. Efter en ovanligt smidig start på min resa, trots lite snödrift och vind, befann jag mig i San fransisco. Efter 2 timmars vandrande omkring denna gigantiska flygplats var det äntligen dags att boarda. Jag var såklart i sista gruppen att få gå ombord o satt såklart i den absolut sista raden i jumbo jetet. Inklämd mellan två stora karlar. Hm. ”Självklart,” tänkte jag ”just min tur. Och.. Varför är det så varmt?”
Svetten rann. Bokstavligen. Förlåt om det låter så där lagom trevligt men tänk själv, svettig inklämd mellan två stora män längst bak. I mitten. Kul liv.

I alla fall satt vi alla där på ett fullt, varmt plan med lampor som flimrade o stressad personal. Får hörs att det är film med underhållningssystmet (inga filmer, inte för att jag har brytt mig för det var inga skärmar i stolsryggarna – bara en större skärm i början på raden). I alla fall så gick det närmare 3 timmar på planet utan att vi lyfte, varpå dem annonserade att planet skulle pensioneras. Inte säkert att flyga.
Jahapp.. Inte säkert, jamen det känns ju bra! Och det kunde dem inte ha kollat innan vi boardade? I alla fall gick vi alla av, fick höra att vi skulle få ett nytt plan inom 2 timmar o att vi skulle vänta vid gaten. Kom ihåg då att klockan är närmare halv ett och ingen har ätit middag eftersom vi skull få det på planet.
Efter en halvtimmes väntan bestämmer sig personalen att prova redan nämnda icke flygbara plan igen och boardar första klass och rullstolsburna, men dessa gäster blir snabbt avkastade igen av mekanikerna som frenetiskt skakar på huvudet. Vid det här laget känner sig på-resande-fot-Julia väldigt arg och inte alls säker och vill nu inte flyga med United alls, nytt flygplan eller inte.
Vi blir placerade i kö på en annan terminal för att få hotell för natten. Klockan är nu 2 på natten. Trötta och hungriga blir vi alla passagerare en jätterörelse av klagan och anklagan. Då jag står i första tredjedelen av kön (som består av 500+ passagerare) får jag mitt motellrum (ja det blev inget hotell) i något sånär tid. Det blev 2 nästan hela timmar av sömn innan vi var tvungna att bege oss tillbaka till flygplatsen.
Väl där blev det ytterligare 4 timmar väntan innan vi fick gå på planet, en timmes försening från start (men vi tog igen en halvtimme med vinden) och sen var jag äntligen i Australien.

Och nu är jag här. En vecka, några turistdagar, en solbränna, mycket mat och en hel annan dimension av James familj senare. Mycket som är bra, mycket som är väldigt konstigt. Återkommer!

Peace