Jumping up the saddle – time for adventure.

Hoppla pålle! Dags för ridtur på Islandshästar, blir i lavaöknen. Kan bli hur coolt som helst 🙂 hoppas att vädret är med oss tappra (mig, Elvis-pelivs o Joanna) bara! Ikväll blir det att fotografera o spela spel, tror även det blir en tur på en av alla fantastiska fisk-restauranger.
Hem imorgonkväll o tillbaka till verkligheten. Kommer att lämna Island utan att ha forsränt – det var dagens plan, men då jag o Joel var de enda som ville kasta oss ut i fjorden o han dagen till ära inte är pigg, utan bara orkar med att fiska. Men det ordnar sig, det finns fler länder man kan forsa sig ner i – o det kommer komma massor av fler tillfällen! Nu ska vi rocka oss fram på hästryggen istället 😉

Peace

Annonser

Fast asleep to visit the place where I keep my memories.

Lissie – In sleep. </3

Island levererar fina platser, men har väl egentligen inte blivit blåst av mina egna fötter än. Dvs, har inte tappat balansen över hur fantastiskt allt är än. Men det är fint, ingen fråga om det. Blue Lagoon var häftigt, lysande blått (toksalt) vatten, stooooort vattenfall i form av Fullfoss, coola gejsrar (fick även lyckan att se ett litet utbrott ur den största gejsern Geysir – häftigt. Har vandrat runt ett litet berg, sett fina utsikter, stått på två kontinentalplattor, sett platsen för det första "parlamentsrådet" samt vart på valskådning utan att se en enda hint till val. Inte så spännande det sista, men det övriga var ju bra 🙂

Men allt gör ont inombords och jag känner mig tom, vilsen utan möjlighet att hitta hem. Allt som har hände oss känns så ofattbart och fel. Det borde inte känns så fel. Jag är rädd att vi har gjort ett misstag. Ett stort misstag. Det finns allt för mycket kärlek kvar för att det här på något sätt ska vara riktigt gjort. Med dig känner jag mig trygg och jag ser tillbaka på allt med ett leende på läpparna. Vi kan le ihop igen, eller är det jag som är bländad av vår egen passion?

Mina linser är torra. Dags att sova.

Peace

Stop chasing shadows, just enjoy the ride.

Denna mysteriösa sång vaggar mig sagolikt in i den dunkla vila jag behöver för att orka med allt som är i livet för tillfället. Lika svindlande är den för mig som förunderlig, och fortsatt sann. Morcheeba leverar som vanligt.

Sjukskriven ännu en dag. Var igår kväll helt övertygad om att jag skulle slippa ligga ensam här hemma och ömka mig själv, men likförbannat vaknar jag med pinande huvudvärk och svidande hals. Tar mig själv från restaurangen dels i en gest för att inte smitta fler, men även för att inte skada ställets image. Hur gärna skulle du ha en snorig/hostig/hes servitris som är röd i ögonen? My point made.

Peace

With glimmering winds, I send love to everyone in Oslo and Norway.

Det är svårt att bryta, svårt att ta ifrån någon – för kärlek är det vi skapar med varandra. Efter idag är det ganska tydligt att vi lever i ett samhälle med mindre och mindre kärlek i sig.
I dag skedde något ofattbart i en av fredens huvudstäder. Ett bombdåd som ingen kunnat förutse, en masskjutning lika tragisk som när krig sätter oskyldigas liv till för en kamp som aldrig kommer vinnas. Alla är förlorare i terrorns spår, alla är förlorare i krigets spår. Alla är fölorare i allt som är negativitetens tecken och handling.
Samtidigt som en massiv ladding detonerade i Oslo öste regnet ner över Lillehammer. Nu är just regn inget ovanligt här i stan, men kanske var det lite extra intensivt just idag. Allt har varit lite mer höstlikt. Kanske var det rent av så att världen och allt som kommer med den kände på sig av det tragiska, och grät över oss.
Kvällen, eller natten, här känns ensammare. Från vårt stora fönster skymtas ljuset från tusentals hem sju kilometer på andra sidan dalen i Lillehammer centrum. Det speglas lika vackert som någon annan natt, likt stjärnor i sjöns vatten. Men dimman som reser sig och dansar över bergskanterna verkar på något sätt mer distant, inte lika lättvindt utan sträcker sig ut över vidderna som för att skydda något osynligt.
Vinden dallrar i löven och gräset prasslar. Vår annars så familjära och varma lilla stadsdel verkar så här vid fyratiden på morgonen mer kuslik än någon annan gång. Jag har sett många mornar resa sig ur oväder, med idag ligger det något speciellt i luften.

Norrmännen är ledsna. Det är patriotiskt, nästan sentimentalt vackert ser de med sammanlinkande blickar på varandra och blir ett folk under inte allra minst i sorg men också ilska. Ilskan över ett så banalt illdåd. Ilskan över att det är gjort av någon så ”vanligt norsk”. För visst hade det varit lättare om det hade vart en utländsk organisation som sändt in sina för-tränade självmordsbombare? Men så är inte fallet.
Från jobbet fick jag rapporterat om att en av våra kockar, som är amerikansk, sorgest skakat på huvudet och yttrat ”It’s like fucking America”. Och sant nog, en inrikes-politiskt galen ung norrman som inte är nöjd med systemet bestämmer sig för att göra något åt sakenoch bombar skiten. Intelligent? Inte dirket. Handlingskraftigt? Nej, bara oerhört dumt. Vad har han egentligen visat? Ja, att han är missnöjd med Arbetarpartiet (i Sverige motsvarar Socialdemokraterna) som är styrande parti här. Attacken är tydligt riktad mot dem, och många oskyldiga har satt livet till.
Allt det här är bara onödigt och oerhört smärtsamt tragiskt.

Detta fantastiska land som har gett mig möten med så härliga människor, som har delat med sig så extremt mycket positivitet och kärlek till mig, har förlorat ikväll. Ikväll är vi alla förlorare här. Jag sörjer med patriotisterna, och med alla drabbade i Oslo och resten av Norge. 80 döda hittills och siffran stiger fortsatt.. Nationalhistoria av det ledsammaste slaget blev skrivet i natt.

Peace

Is feeling the vibe again.

I min självömkande febriga ensamhet har jag nu piggnat till, efter nästa tre lite te o en halv kopp blomkålssoppa, och kikar på hur man får arbetstillstånd i det ack så vackra Kanada. Inser återigen att det är kanske lättast att gå genom workandtravel men vet inte.. Då är man låst till datum och om man, som jag, vill jobba under vintern på en skidanläggning. Då är det kanske värt slitet att läsa alla dokument och fylla i formulär hit o dit? Jag vet inte. Men måste erkänna att med en gång jag ramlade in på de olika sidorna och bloggarna om andra som har eller just nu lever min dröm inspirerar så oerhört, och den där pirrande känslan i hjärtat återvänder våldsamt fort. Har nästan skrivit ihop en ansökan till nämnda organisationen ovan, men håller band på mig själv för tillfället. Har trots allt ett arbete just nu, och ska dessutom börja skola till hösten! Bara det är ett ganska stort engagemang, och skulle jag nu åka till andra sidan kontinenten är det ett ganska stort tvivel på att jag klarar av att tackla skola – och göra en tillfredsställande insats där – samtidigt.

Men det frestar så mycket att det nästan gör ont..

Peace