Railroad anxiety (here’s a fact – I’m in storymood).

Skrivet på den smärtsamt långsamma, sega – otåligt jäktande, tågresan mellan Oslo o Lillehammer. Hamnade, som alltid – tillhör ju normaliteten att det är något speciellt när jag ska ut o resa – alltid är det väl något?, bredvid en invandrardam utan kunskaper om det svenska språket, och tvivlar på att hon kunde mer än Yes och No på engelska. Hon var uppenbart förvirrad och hade inte den blekaste om vad hon svarade ja och nej på. I alla fall.

Nervöst fingrade hon på biljetten, fram och tillbaka. Jo, datumet stämde. Likaså avgångstiden. Men vad betydde det här? Inte kunde tåget ta så lång tid? Kanske.. Hon kollar en gång till, ser sig hjälplöst omkring. Är det verkligen rätt tåg? Hon förstår inte vad någon säger där hon sitter placerad på säte 72 i vagn 17, propert klädd i kavaj och klassiskt sminkad. Hon fingrar på telefonen. Ser på biljetten, ser på mig och försöker gömma den granskande blicken. Där sitter jag bredvid i kängor, korta jeansshorts och en ledig t-shirt. Resa bekvämt är uppenbarligen två skilda begrepp för oss två. Där jag har tänkt ”sitta på rumpan i närmare 7 timmar” har hon tänkt ”måste se presentabel ut”. Hon ler osäkert och reser sig snabbt upp, uppenbart obekväm i situationen. Kanske är det mig, kanske är det faktumet att hon inte säkert vet hur de kommande timmarna kommer utspela sig och att hon ska orientera sig till en plats som, jag gissar vilt, hon aldrig sett förut. Hon vankar av och an i gången mellan alla säten.
Jag funderar på ifall hon lider av att sitta bredvid en så till synes obekymrad flicka. Vi är ett av få ”tågpar” som fösts samman i vagnen. Nästan alla sitter ensamma – det vill säga, förutom oss och mammorna som sitter rätt bak oss med en hög ungar. De skriker hela tiden, och kvinnan bredvid mig skakar på huvudet och suckar högt. Hon sitter stelt på sin plats i många timmar, fingrar på biljetten, försöker se ut från fönstren som täckts med gardiner.
Proceduren med telefonen, biljetten och vankandet fram och tillbaka i vagnen fortsätter. Till slut kommer hon tillbaka och viftar med mobilen framför ansiktet på mig. Gestikulerande visar hon att nu är det min tur att prata. Förvirrad får jag prata med en annan främling på en annan plats än i tåget. Förklaringen om kvinnans nervösa beteende visar sig vara logiskt. Och som tur är, får jag prata med denna främling i tid. Det kommer från ingenstans, ropet om hjälp för en annan människa. Få av henne på rätt station. Det var allt. Livet är enkelt ibland, men ack så mycket man kan hjälpa till med bara genom att finnas där och peka.

Dags att sova. Resadag imorgon och jag har inte råd eller tid att missa varken tid eller skjuts.

Peace

Be a doer.

Det här med att fylla i visumpapper är krångligt, vad ska man ta med o inte ta med? Hur mycket ska man beskriva? Vilken ordning skriver man år/månad/dag i?
Det är en grå sensommardag här i Gävle. Ringa 20 grader o snart regnar det stilla över staden – det är i alla fall min gissning, grundad på simpla observeringar ut från köksfönstret.
Jag njuter av att se på tv med svensk text. Program som jag sett förr. Samtidigt sitter jag och mailar frågor fram o tillbaka till Work&Travel. Jag har redan ringt dem en gång med massor av frågor. Papper ska skickas in och jag föredrar att allt är rätt ifyllt så att jag slipper extra lång handläggningstid. Bara irriterande att det ska ta så jäkla lång tid att få ut de förbannade registerutdragen. Jävla Norge. I alla fall i den meningen – för de är inte snabba på polis-ärenden! Norge är fantastiskt på många andra sätt, men inte det.

Ska strax cykla iväg till farmor. Laga favoritbyxor o skvallra om samtid och framtid. Dricka saft och skratta lite. Passar mig bra. Sen blir det att köpa köttfärs och laga köttfärsbiffar. Bella har tjatat sen jag kom hem. Typ. Tänkte hinna med en sväng på stan, en löprunda och sen ska jag dejta 3 vänner ikväll. Sen ska jag sova. Stor dag imorgon. Eller? Allergitestet ska göras hur som helst o jag är lite nervös.
Äh, dags att ta på sig jeans o trampa sig framåt i dagen. Mycket att stå i. Många att träffa. 🙂
Längtar lite till dagens slut. Då ska jag dricka en stor kopp te, tända ljus o vira in mig i en filt o sitta på altanen. Kanske se på regnet, höra tystheten som finns här. Se på när Nike leker. Läsa en bok. Bara vila. Det blir skönt!

Minne för dagen: En gång klädde jag ut mig till geisha o hade sådana där ljusprydnader i håret. Ni vet, sådana där man sätter på botten av ett kronljus för att det inte ska droppa stearin.

Peace

It’s one life baby, live it.

Jag bokade Kanada med avgång någon gång i november häromdagen. Det känns rätt. Lite mer livslust o ork har infunnit sig i min annars ganska slitna kropp.
Vardagsfaktum: Jag ligger långt efter med träningen inför det stundande Lidingöloppet. Juli månad var en lat månad. Jag jobbar 19 pass i augusti. Det är rätt mycket. Just nu lyssnar jag på Lisa Ekdahl. Jag har ingen som helst lust att cykla in till stan för att gå till polisen och sen vandra vidare till jobbet. Igår jobbade jag till klockan fyra på natten. Jag åt tre lakritsbitar när jag kom hem och ville spy efteråt. Jag blir irriterad på streaming-tjänsten videobb för att den säger att jag har sett upp mina 72 minuter, trots att jag bara sett 50 (ibland stannar den till o med efter 15!). Jag är snart på finalavsnitten i So You Think You Can Dance säsong 8. Jag måste lista ut hur jag ska få alla papper i ordning på mindre än två veckor så att jag kan skicka in allt till Work&Travel när jag kommer hem. Jag har ätit, vad som känns som, cirka 1 kilo gröt med massor av kanel o ett äpple på. Jag spricker fortfarande. Jag dricker 1 liter te till frukost utan problem. Mina bokningspapper inför Kanada borde ramla i brevlådan hemma vilken dag som helst.Jag bor numera ensam i lägenheten. Jag är och Eirik ska försöka igen. Jag mår bra. Nagellacket på mina tånaglar borde tas bort. Jag måste cykla iväg om en halvtimme.

Peace