Off the charts.

Hejsan hallå, ska ni med på hajk? Nej skämt å sido – blir nog inga större hajker än på ett tag.

Är nu på slutspurten av sommarsäsongen (tack gode gud), snart är man färdig med halva team och dålig kommunikation. Heja heja. Jag skriver just nu mest av en ren tillfällighet och inte direkt för att jag har något att berätta. Gjorde ett försök till att gå ut igår, sista ”pub-kvällen”, alltså när vem som helst kan få gå upp och sjunga på scenen. Om vintrarna är det rätt trevligt, om än långdraget och ofta med lite för hög volym – plus att man såklart få skrålarna där på nattkvisten när de egentligen för länge sedan borde gått hem för att sova. Ja, det är rätt trevligt, jag kan sitta där och döma medan jag själv inte sjunger. För att jag vet bättre. Ingen mår bra av att jag försöka sjunga i en halvkass mikrofon för att öka knastret. Kanske kan jag pricka en och annan ton, men jag är ingen entertainer. Så enkelt var det med det.

Men i alla fall så försökte jag i alla fall att gå ut till denna tillställning igår. Det gick la sådär. Kom dit vid halv tio tiden och var redan allt för trött för mitt eget bästa, i bakhuvudet hade jag konversationen med mig själv om sängen som väntade hemma tillsammans med en halvskön film att somna till. Men icke sa nicke, jag är ung och kry så minsann kan jag ta mig igenom en kväll med festligheter och genomleva en arbetsdag med tröttheten tickande i kroppen. Ja man kan ju tro det egentligen. Gammelmor Julia tappar modet efter 2 timmar och vill gå hem. Dricker enbart vatten (medvetet dock, jag jobbar ändå med första hjälpen – och om jag är glad för det idag!) och väntar enbart på att klockstrecket ska tippa över på en respektabel tidpunkt då jag kan gå hem.

Förstrött vandrar jag omkring i lokalen, minglar kallas det visst. Men jag är inte intresserad alls av vad dessa människor har att säga mig. Många av de ord som ramlar ur deras munnar är inte ens vettigt, knappt förståbart. Sakta men säkert närmar jag mig dörren. Sängen hemma är den enda jag vill samtala med. Nej, ska jag ut ska man ändå få dansa. Nog med detta nonsens. Jag går hem.

Och det var värt det.

Peace

Annonser

Take a walk up, stumble back down.

Söndagen den 18 augusti klockan 4.29 kastades jag ur sängen med ett ryck, fick höra ett förvånansvärt vaket utbristande från James ”dem är snart här, gör dig i ordning”. Fort fort skyndade jag mig in på badrummet för att sätta i linser och snabbt tvätta av mig nattens allt för korta sömn, slänga på lite deo för att sen försöka kasta i mig någon form av mat. Knappa 20 minuter senare, alltså tio i fem på morgonkvisten stiger våra två kompanjoner in genom ytterdörren. ”Redo?”. Tja.. så redo man kan vara, tänker jag.

Tio över fem sitter vi alla i min James fina, stora bil.  Försöker febrilt hitta någon bra, peppande låt att starta morgonen med. Det är kolsvart och kallt ute. Varför kunde vi inte vänta två timmar till, bitterheten över den lilla sömnen jag klämma in under veckan slår hårt. 5 dagars hårt arbete med ett par inkompetenta puckon tar på krafterna. Men likväl lämnar vi Panorama där i mörkret och möter istället den smala grusvägen som ska leda oss till hajkens början, energin börjar infinna sig tillsammans med modet och plötsligt så tänker jag att det ska nog bli rätt kul ändå. Tufft men kul. Jag har såklart inte en aning om vad jag själv tänker, inte en blekaste aning.

05.42 börjar vi, utrustade med huvudlampor och fleecetröjor. Och som det börjar, jag borde anat. Rätt upp. Och då menar jag rätt upp; en sakta, försiktigt sick-sackande stig går rätt upp bland tjocka träd. Inte en gnista ljus än, annat än stjärnorna långt där uppe. Andan blir tung, pauserna kommer allt oftare. 2 långa timmar senare börjar vi äntligen se att stigningen inte är allt så brant som den börjat. Solen börjar gå upp, och vi hinner till ett raststopp på en fin bergsvägg just för att se solen dansa över bergstopparna. Några värmande strålar med välbehövt vatten och en energibar får oss positiva igen. Det värsta är väl klart?

I några kilometer får vi vila. Hoppar över en liten bit av älven, tänker på det klara vattnet och att där kan jag fylla på vattenflaskan senare. Klättringen börjar igen. Inte så brant, men med stenar överallt. Den ojämna vägen gör gången lite svårare, men vi är fortfarande i gott mod. Börjar nu se nästa bit. Blir nervös. Hur fan ska vi ta oss upp där? Men Brad försäkrar mig om att det ser svårare ut än det är. Så vi börjar, sakta men säkert tar vi oss högre upp. Massa småsten, allt glider undan, vi är nu på alla fyra. Vi kryper upp för ett berg. Synen måste vara komisk. Fast där, plötsligt och inte alls väntat förändras geografin av vår yta. Vi möts nu av en bergsvägg. Shit shit shit. Ska vi klättra? Jag har aldrig klättrat upp för ett berg. Senaste gången jag klättrade var upp för en futtig liten vägg på aktivitetscentret. Gudamig. Djupa andetag – det går bra. Och faktiskt så går det förvånansvärt bra. Trots allt så glider jag upp den här skräckinjagande väggen. Men så kommer vi till småsten igen. Småsten, fast nu på en allt modigare vinkel. Men vad gör man? Det är ju ingen idé att vända om, nog vet jag att vi har kommit av vår kurs, vi har missat en avfart någonstans – så det måste ju vara enklare att gå upp hela vägen o sen ta den rätta rutten ned? Dessutom ser det inte ut som att det är så långt kvar till toppen. Vi är en timme in i vår sista klättring, 5 timmar in i vår hajk. Men jag är rädd. Jag så rädd att tårarna börjar rinna, för jag vet att om jag greppar en till sten som bestämmer sig för att lossna så är risken stor att jag ramlar. Har redan glidit med i 3 stenras. Små förvisso, men skrämmande för det. Men jag klättrar vidare med mina djupa andetag. James klättrar just över och då och skriker han till att jag måste huka mig för att en sten är på väg ned. Men han är mån om mig, uppmuntrar och hejar. Jag är så trött. Men rätt som det är syns himmel där uppe, molnen känns som att de är på armlängds avstånd  Fast vart är Tom och Brad?

Så där kommer jag upp, eller kastar mig upp på en topp. Kan inte se våra vänner någonstans. Vi har hittat en topp men det är inte rätt topp. James ropar, men vi får inga svar. Istället äter vi, och jag mår redan så mycket bättre. Ja, men vi klättrar lite till då, det kan inte vara långt. För där, precis ovanför väntar Tom och Brad med stora leenden. ”Vi klarade det”. Mitt utmattade jag ler på bilderna som tas, men i huvudet ekar orden – hur fan ska jag ta mig ned? Kanske är det lättare att ringa för en helikopter.

Men en kort halvtimme senare tar avi beslutet att börja vandringen ned. Vi är nästa över 6 timmar in, benen är möra och kropparna kräver allt mer vatten. Vi börjar surfa på stenrasen, och i ärlighetens namn var det rätt roligt. Men sen kom vi till abrupt stopp. En klippvägg mötte oss och förvånade stod vi som frågetecken. Vi hade missat en avfart igen. Det blev att klättra ner, men för mig kändes det ändå bättre än vägen upp. Det var nu min tur att vara den lugna och uppmuntrande. För när vi äntligen tagit oss ned för den långa bergsväggen möttes vi av gången över ojämna stenar – humöret var långt ifrån den toppen vi känt där uppe bland molnen. Vi var alla som små åskmoln. Hajken hade gått från en utmaning till en lek med döden. Hungriga och trötta ville vi egentligen bara komma ner till bilen, ta av oss skorna och sitta i ett varmt bubbelbad.

Vägen tillbaka var lång, längre än vi kom ihåg. Traversen var kortare än vi kom ihåg. Men åtminstone är vi ju närmare bilen nu när vi kommit till traversens slut. Fast.. vad är detta? Vi är ju fortfarande så högt upp. Vi ser fortfarande toppar omkring oss. Toby Creek skymtas långt där nere. Men det är bara att knata på. ”Ifall jag bara snubblar lite och blir som en boll, kanske jag rullar hela vägen ned?” Mycket verkade som en bra idé i mitt huvud för stunden. Hade en inre konversation med mig själv, ena jag som ville vara stolt över att ha besegrat rädslan högt uppe bland molnen och andra jag som var förbannad för att ha utsatt min kropp för den extrema stressen och mentala utmattning. James är nu så trött att han bara svär. Kan inte för allt i min värld påminna mig att den här biten var så brant – eller för den delen lång. Aldrig ville den ta slut. Då och då kan jag skymta över dalen, bara för att inse att vi är inte i närheten av bilen än.

Nära 12 timmar efter vår tidiga start når vi tillbaka till vårt mål. Vid den här tidpunkten har jag bara några minuter tidigare fått motta ett rejält getingstick i baksidan av låret. Jag blöder, är svullen (inte bara vid sticket, utan fötter och knän), trött och hungrig. Perfekt kombination som ni alla vet som känner mig. Är verkligen som en snäll prinsessa som kan skapa stjärnor av vattendroppar och sjunger till allt i naturen. Ja, precis så. Eller inte alls.

Nu mår jag i alla fall bättre, 5 dagar senare. Vaderna har värkt och knäna är ömma, men fan vad stolt jag är.

Mount Nelson – jag besegrade dig, men jag tror vi lämnar det till den här gången.

Peace

The rain falls with the intensity I for the day lack.

Ja. Äntligen kan man väl säga. Vi har äntligen fått internettillgång igen, efter vad känns som år. Sedan flytten till Hästtjuvs-byggnaden har vi mer eller mindre endast haft tillgång till denna nutids-produkt på våra telefoner. Kan säga att skriva blogginlägg på telefonen är inte något jag är ett stort fan av. Det funkar, men jag föredrar datorn.  Det är så mycket enklare att skriva på ett tangentbord istället för en iphone. Jaja, nu är vi tillbaka i alla fall. Och jag ska försöka att vara bättre på uppdaterandet (kan i alla fall lova att vara bättre än jag varit sedan flytten).

Lite bilder från sommaren hittills 🙂

Peace