Somwhere between a half-empty cup of tea and champagne

Nej jag vet faktiskt inte alls vad jag ska skriva nu. Tappade tråden helt, hade något på gång men så – poff – så blev min idé som en tom duk. Där ser man. Sådant händer ibland..

Om jag inte kommer på något annat att skriva senare så får jag passa på att önska er alla ett riktigt gott nytt år! Hoppas ni har några roliga planer på gång för kvällen – något som passar er 🙂 Själv ska jag ta mig ut till Iggön för att fira med ett gäng knasiga saker vi kallar människor. Det blir nog bra, that I’m sure of! 😉 Ha det bäst mina vänner (och fiender – var tvungen, säger man vänner måste man säga fiender), må ni hitta eran nyårskyss.

Peace

Annonser

We’re halfway there (let’s give this a shot)

Hm. Blä. När man är själv hemma kryper ensamheten upp i en som kylan på golvet. Bara man har sina bara fötter på ett kallt golv i en minut eller så, så fryser man snart. Jag tror det är lika samma med ensamhet. Fast ensamhet kan slå en lite när som helst, vare sig man är själv eller inte.

Peace

If I was a tree growing tall and green..

Jag har kört idag. Halva dagen. Till Kryddstigen, till Valbo, till stan, till mormor, till Seglet, till mormor, till en återvinningsstation, hem. Under den tiden har jag hunnit välja en mobil (valde bort LG:n, det är för drygt att lära om plus att jag gillar SonyEricsson ändå). Jag har lämnat mamma på stan, retat upp en bilförare för att jag gjorde ett klantigt filbyte pga att pappa klantade sig, handlat till mormor, lämnat sopor.. Jaja, ni fattar. Sen åkte jag hem, åt, kollade på Little Britain, somnade. Nu sitter jag här.

Ika kommer om ett tag. Jag har inte börjat städa än. Jag har inte duschat. Blä. Är sjukt opepp. På allt jag måste göra, förutom duschen då – det är bara skönt. Nej jag lär väl sätta igång då. (Jag vet att man ofta säger att ens rum ser ut som om en bomb just exploderat fast det i själva verket är så att man bara har lite kläder här och var – plockas upp på fem min – och kanske inte bäddat sängen. Men nu är det verkligen som att tusen bomber detonerat. Jag måste dammsuga, byta sängkläder, plocka upp kläder, påsar, papper, kuddar.. Herregud.)

Peace

As she tied you to the kitchenchair

Jag fick aldrig den där riktiga julfeelingen i år, jag hade den innan julafton. Sen blev jag dumpad – snacka om killer. Det kan ju faktiskt inte jag rå för. Men nu, även om det fortfarande är tungt så känns det ju bättre, börjar det komma tillbaka. Delvis för att jag återupptäckte den bästa jullåten ever. Ingen slår den här – någonsin. Hallelujah. Klassikern. Fruktansvärt vacker.

I’ll relearn how to love,

as snow is falling down a pale sky,

as someone cries –

fore love returns.

Peace

Time will fly away with me (music saves lives; soundtrack of the day)

 Missy Higgins – Drowning

Peace

Civilization on trial (even though we can’t afford it).

Apropå förra inlägget,så påpekade jag att jag inte brukar klaga över smärta. Men när jag har ont på riktigt, som jag har nu (man har ont när man vill såga av armen..), då klagar jag. Och då måste jag såklart dela med mig det till hela världen, så att jag vet att alla andra vet att jag har ont (hahaha).

Det var därför jag skrev ett långt inlägg om min hemska natt och min explosionsarm. Over and out.

Peace

As she fell and broke all her little bones (lie lie lie)

Jag trodde jag helt seriöst skulle dö i natt. Värsta natten på länge, rent gällande fysisk smärta. Helvete rent ut sagt. Kände redan på kvällen att min överarm (vem fan får ont i överarmen?) gjorde lite ont, men tänkte att det skulle gå över när jag gick och la mig. Men efter att jag blivit hemskjutsad av Tessan trodde jag att armen skulle sprängas. Försökte sova i en sisådär.. en och en halv timme ungefär.

Nu måste jag poängtera att jag har en relativt hög smärttröskel när det gäller sådant här. Såvida det inte gäller mensvärk (eller mitt knä innan operationen) så klagar jag inte så där jätteofta på smärta. Allra mest så är det så att jag väldigt sällan gråter över fysisk smärta. Men igår natt.. jag lovar, jag tänkte att jag skulle åka upp på sjukhuset o be dem amputera armen.

Väckte pappa när klockan var två typ. Då var jag förstörd. Försökte förklara att jag trodde att jag hade fått en blodpropp i armen (jag var livrädd, blodpropp var något doktorn varnade mig för eftersom operationen blev mycket större än väntat). Man får fan inte slänga ur sig sådant. Inte till mig. Pappa ringde rådgivningen i alla fall. Damen i telefonen sa att jag skulle äta smärtstillande och försvann inte smärtan skulle vi åka till sjukhuset. Vi har inte åkt än, men jag har haft ont hela dagen.

Men jag är fan inte förtjust i sjukhus. Alls. Och om jag åker upp, får vänta i flera timmar på akuten för att sedan höra att jag måste vänta ut smärtan och knapra piller, då är det inte värt det. Nej. Kan jag inte sova i natt heller så åker jag till sjukhuset då. Inte före. Herregud.

Nej. Ikväll hoppas jag på sömn. Halv fyra somnade jag igårnatt. Så gick jag upp nio typ. Då hade smärtstillandet släppt. Kul liv.

Peace