Howdy!
Det slog mig hur dumt det är att blogga egentligen – själva grejen. Det är en så knäpp uppfinning. Här är det meningen att jag ska skriva om alla livets små beståndsdelar för att delge er – mina läsare – tankar och åsikter, ditten och datten. Det faktum att jag faktiskt kan skriva till er med benämningen ni är egentligen helt befängd. För hur ska jag veta med säkerhet att någon faktiskt läser (om man bortser från statistikmätaren på wordpress då.. och slumpmässiga kommentarer lite då och då – och att och en och annan påpekar något jag skrivit till mig personligen). Hela tanken är rätt banal, för varför skulle någon surfa in på min blogg? Eller snarare: varför skulle någon vilja läsa om mina tankar? Det kan man ju lika gärna prata om med sina nära och kära i det verkliga livet, för det är väl vettigare?
Vilken dum jävel tror att man själv är en sådan viktig person att någon annan skulle intressera sig för det en själv att säga? Är man en sådan där äcklig viktigpetter som tror att den är bättre än alla andra, och som faktiskt har något att förmedla? På riktigt?
Att ”ni”, mina imaginära läsare, faktiskt höjer min statistik är i själva verket ganska häfigt. För i ärlighetens namn – jag är inte en sådan där intellektuell samhällsvetare som har ord och åsikter att dela ut till höger och vänster, jag förmedlar inte djupa, analytiska tankar om rätt och fel i filosofins tecken, jag kan inget om mode (annat än min egen känsla), jag läser inte massor av böcker eller är någon som har massor av spännande historier att berätta, jag skriver inte ens på ett sådant där roligt och slagfärdigt sätt. Jag är helt enkelt någon däremellan, men någon som är alldeles för oambitiös att hålla igång en seriös blogg som uppdateras fem gånger om dagen. Jag kan berätta om vardagens trivialiteter och utgångar, lite då och då kan jag slänga in en dikt eller novell jag skrivit i stundens hetta sent en natt. Med lite tur kan jag även i mina ljusaste stunder förmedla tankar om samhällets med- och motgångar. Jag kan endast erbjuda något som är mer mediokert, men kanske är det något så där mittemellan, lagom – mellanmjölksaktigt ni vill ha? Något man kan känna igen sig i?
Jag har ett myggbett i örat.
Men tillbaka till tanken om bloggens självklara dumhet. Vart kom denna idé ifrån? Människan som började måste vara rik, för ta mig tusan så ska alla ha en blogg. Jag har två. Jag har bytt blogg-portaler och bytt addresser. Jag har testat och jag har kasserat. Lite på slump har jag ramlat in på någon blogg jag faktiskt tyckt om läst den. Men jag är alldeles för dålig blogg-följare. Tappar intresse och har ett tålamod som tryter. Men ändå håller jag mig fast vid att ha denna? En makapär att skriva av sig i. Skriva om mina missöden och lycksamheter. Och någon vill läsa.Varför? Hur kan vi som bloggare vara så naiva att vi vid starten och publiceringen av en blogg tror att just denna ska locka läsare?
Mina tankar virvlar när jag klipper gräs, precis som gräset yr.
Peace