Just because this made my day.

Brorsan visar på bra musik (fast det visste jag ju innan). Gillar det starkt. Så mysig låt 😀

Soundtrack of the day: Victoria Vox – The bird song

Ibland är det inte lätt, man kastas ur en trygg tillvaro och tvingas till att förändra den. Beslut kan vara tunga att ta, eller snarare att genomför. Den kan kräva smärta. Men det leder förhoppningsvis till något bättre, en förändring som gynnar alla. Jag tror det blir bättre. Det tror jag. Jag vet inte, innerst inne. Men ibland är det tungt. Och då kan sånger som dessa rädda ens liv för några minuter.

Mycket att göra imorgon.

Peace

If I was walking through a sad art gallery.

Massor av massor idag. En del jobbigt, en del tråkigt, en del sorgligt – men en del roligt, en del skratt, en del spännande. Dagar som denna glöms inte. Jag tror inte det. Det är för mycket av massor.

Owl City; Songs for June (tror jag bestämt att albumet heter). Underbart och massor av massor. Passar mig idag.

Doktorn är ett pucko. Jag medicinerar med 5 tabletter kortison mot knäpp hals de kommande fem dagarna. Ypperligt segt. Hate it. Jag hatar doktorn. Jag hatar medicin.

Nu är det mat. Puss.

Peace

After all, it’s just feelings – right?

Sweetness. With love. Affection. Sympathy. Empathy. Connection.

För ibland vill jag bara att allt ska vara som det var förr. Som det var på den tiden bekymmer inte existerade i den naiva och kärleksfulla värld man levde i. Vart försvann den världen?

Jag älskar att utvecklas, jag älskar förändring. Instängdhet – att känns sig fastlåst i rutiner som tråkar ut – det vore väl ett mardrömsscenario? Tänk en värld där alla alltid är som de alltid varit. Men den där världen?Det är tungt att bära på ett hjärta fyllt med lycka, lycka som fyller det mesta men ändå tillåter mörka bekymmer att existera. Om jag bara kunde se tillbaka för en stund, förändra någon detalj – kunde jag ha ändrat något för att förhindra?

Naivitet är naivitet just på grund av naiviteten i sig. Det är en orimlig önskan av optimism. Optimism som menar på att allt alltid ska vara bra. Det är inte troligt, det är därför världar fulla av problem existerar.

Jag inser att jag är lyckligt lottad. Problemen jag genomgått har till det största möjliga stärkt mig, mina missöden har funnit en funktion som silvertejp – en kraft jag kan lita på. Men hur hanterar man en extern kraft man inte vill ha in? Ett problem som våldtar hjärtat brutalt?

Om jag kunde gråta bort något, om jag kunde blunda för det, om jag kunde trolla med knäna eller slå det ur min tillvaro – då skulle jag det. Men det går inte. Jag inser det. Naiviteten har talat. Likså förnuftet.

Men jag tror på mina styrkor, precis som jag tror på andra externa krafter. Det ordnar sig. Till slut ska det ordna sig.

With love to all. Breakdowns make me sentimental and moody.

To all I love. Sweetness.

Peace

And that is simply how awesomeness works.

Har yogat nu till och från sedan 12, som den fattiglapp jag är får jag göra allt på egen hand. Det fina med det är att jag kan helt och hållet bestämma hur mycket jag vill göra; hur lång tid jag ska stå och kämpa o en övning, hur många gånger jag ska repetera solhälsningen – och vilken musik jag ska ära min öron att lyssna till. Har nu min alldeles egna yoga-spellista på Spotify ❤ (haha). Breathe for strength. I alla fall, Cornelis Vreeswijk spelats flitigt, så tittade man runt lite på youtube och hittade den här sköningen. Nice.

Jag är en tvivelaktig figur, duger ej mycket till ? – nej inte direkt, men Cornelis kunde sin musik. 🙂

Peace

There’s room for all.

Howdy!

Det slog mig hur dumt det är att blogga egentligen – själva grejen. Det är en så knäpp uppfinning. Här är det meningen att jag ska skriva om alla livets små beståndsdelar för att delge er – mina läsare – tankar och åsikter, ditten och datten. Det faktum att jag faktiskt kan skriva till er med benämningen ni är egentligen helt befängd. För hur ska jag veta med säkerhet att någon faktiskt läser (om man bortser från statistikmätaren på wordpress då.. och slumpmässiga kommentarer lite då och då – och att och en och annan påpekar något jag skrivit till mig personligen). Hela tanken är rätt banal, för varför skulle någon surfa in på min blogg? Eller snarare: varför skulle någon vilja läsa om mina tankar? Det kan man ju lika gärna prata om med sina nära och kära i det verkliga livet, för det är väl vettigare?

Vilken dum jävel tror att man själv är en sådan viktig person att någon annan skulle intressera sig för det en själv att säga? Är man en sådan där äcklig viktigpetter som tror att den är bättre än alla andra, och som faktiskt har något att förmedla? På riktigt?

Att ”ni”, mina imaginära läsare, faktiskt höjer min statistik är i själva verket ganska häfigt. För i ärlighetens namn – jag är inte en sådan där intellektuell samhällsvetare som har ord och åsikter att dela ut till höger och vänster, jag förmedlar inte djupa, analytiska tankar om rätt och fel i filosofins tecken, jag kan inget om mode (annat än min egen känsla), jag läser inte massor av böcker eller är någon som har massor av spännande historier att berätta, jag skriver inte ens på ett sådant där roligt och slagfärdigt sätt. Jag är helt enkelt någon däremellan, men någon som är alldeles för oambitiös att hålla igång en seriös blogg som uppdateras fem gånger om dagen. Jag kan berätta om vardagens trivialiteter och utgångar, lite då och då kan jag slänga in en dikt eller novell jag skrivit i stundens hetta sent en natt. Med lite tur kan jag även i mina ljusaste stunder förmedla tankar om samhällets med- och motgångar. Jag kan endast erbjuda något som är mer mediokert, men kanske är det något så där mittemellan, lagom – mellanmjölksaktigt ni vill ha? Något man kan känna igen sig i?

Jag har ett myggbett i örat.

Men tillbaka till tanken om bloggens självklara dumhet. Vart kom denna idé ifrån? Människan som började måste vara rik, för ta mig tusan så ska alla ha en blogg. Jag har två. Jag har bytt blogg-portaler och bytt addresser. Jag har testat och jag har kasserat. Lite på slump har jag ramlat in på någon blogg jag faktiskt tyckt om läst den. Men jag är alldeles för dålig blogg-följare. Tappar intresse och har ett tålamod som tryter. Men ändå håller jag mig fast vid att ha denna? En makapär att skriva av sig i. Skriva om mina missöden och lycksamheter. Och någon vill läsa.Varför? Hur kan vi som bloggare vara så naiva att vi vid starten och publiceringen av en blogg tror att just denna ska locka läsare?

Mina tankar virvlar när jag klipper gräs, precis som gräset yr.

Peace

Come on baby, let’s play hide and seek (sometimes when you’re hungry, you need to take the first bite yourself).

Stockholm. Galet. Massor av spända nerver. Massor av försöka slappna-av-tankar. Massor av ont i magen. Massor av regn. Men det var bra, ändå. Trots att jag var dödligt trött redan på tåget ner, lyckades jag hålla mig tillräckligt pigg och levande för arbetsintervjun. Sedan gick väl energinivån stadigt neråt, men det får man ta. Att regnet dessutom föll stadigt och intensivt över den svenska huvudstaden gjorde inte saken bättre. Stockholmarna fick dras med två trötta systrar av klanen Smedberg. Dessutom innebär det väl en del humörsvängningar. Men så är det.

Intervjun gick.. bra. Positivt bra. (Okej, antar att bra är positivt i sin mening – men man kan säga det med viss tvekan, vilket jag gör – men det är en positiv tvekan.) Det visar sig om jag är lyckosam nog att få ett jobb i fjällen, men chanserna? Nja, jag skulle nog inte spela på mig själv. Utan erfarenhet är man rätt körd när det är flera tusen som söker jobb till en arbetsplats som erbjuder totalt runt 25 platser, varav 4-5 är till servering. Men sådant är livet. Man får hoppas. Jobbsökandet kommer intensivt att fortsätta i Gävle. Samtidigt som frentetiska samtal upp till magnetröntgen kommer genomföras – skulle ju inte vara jätteroligt att åka upp till fjällen och inte kunna åka skidor. Jävla knän, rent ut sagt (eller knä -mitt vänstra är ju starkt och bra nu :D). Men jobb.. mm, det var intressant. Jag tror att jag gjorde ett väldigt bra insats med tanke på att det var min första riktiga jobbintervju. Det visar sig.

Imorgon ska jag ner till MAX. Dem jävlarna söker tydligen folk men har inte hjärta att ringa till en när man varit där ohc lämnat CV och tydligt visat att man vill slava. JAG VILL SLAVA för jag vill ha pengar. Så enkelt är det. Men jag kanske helt enkelt bara ska ta och packa en kappsäck och vandra till Norge för fiskrensning? Nog för att jag hatar att rensa fisk, inte för att jag gör det så ofta, men jag kan jobba monotont så länge jag får ha musik och pengarna lockar onekligen. Jag kan svälta och snåla i tre månader så att jag tjänar så mycket som det bara går. Gröt tre mål om dagen och jobba mer eller mindre dygnet runt? Sure, nemas problemas – jag klarar det i tre månader.

Men nu var det Lofsdalen som kallade till intervju. Det är faktiskt sjukt jobbigt att behöva sitta och lovprisa sig själv i 45 minuter. Jag är skitbra – ge mig ett jobb för ni hittar ingen bättre ? – nja. Det finns säkert dem som är bättre, men jag ger järnet. Och vill tjäna pengar. Och åka skidor. Äsch. Norge finns också. Även när det gäller fjälljobb 😉

Hm. Massor av problem med tågen idag också. Men det kan jag skriva om imorgon. Jag är som sagt (eller kanske inte som sagt) dödligt trött och har velat sova mer eller mindre hela dagen. Nu är det dags. Äntligen som Gert Fylking säger.

Peace