In a cloudy sky my mind clutters the most.

Nu så, nu är jag i gamla Svedala igen. Lite mer än 2 veckor ska jag njuta av familjen, upptåg o gamla vänner. Det känns ypperligt konstigt att vara hemma igen. För hemma kommer det ju alltid att vara, bara att nu räknar jag även Kanada som just ”hemma”. Home is where the heart is, ungefär så.

Är det något jag inte tycker om dock så är det att resa ensam. Eller, är det inte så långt spelar det väl ingen roll, men när det 16 timmar flygning (minst) plus väntetider på varenda flygplats (5 h i Calgary, 4.5 på Heathrow) så är det mindre roligt. Som tur var hade jag en god bok med mig (Game of thrones) men var rätt less mot slutet. En sak man inte kan förneka är dock alla roliga människor man ser på flygplatser. Det säger rätt mycket om en person i sättet dem är när de reser. Du har de frustrerade som inte kan slappna av, som inte kan sitta still o acceptera att de inte kan föra något åt vädret eller förseningar. Dem som konstant klagar om de dyra priserna på mat o om köerna i säkerhetskontrollerna – de som bestämt försöker ta med sig vattenflaskor, mat eller för mycket vätskor o protesterar vilt om reglerna som är lika för alla. Du har personerna som somnar vart som helst, som inte bryr sig det minsta i hur de ser ut eller förser sig. Dem som kommer i finklänningar o klackar, finkostym o läderskor som inte kan äta något annat än på det dyraste kaviar-stället o dricker champagne till. Den hysteriska familjen som tappat bort ett barn eller en väska, de äldre paren som är exalterade över att åka på semester igen – samma ställe som de senaste 15 åren. Ja ni fattar, en stor skara människor där alla är olika men ändå måste förhålla sig till precis samma regler o förhållanden. Enkelt men så komplext i mångas ögon. Och mitt i allt detta är jag, o vilken kategori tillhör jag? Tja.. Somnar relativt lätt, men jag vandrar hellre. Kollar på människor, observerar. Klagar över priserna gör jag såklart, men köper ändå den dyra sushin för att jag vet att jag inte klarar av flygplansmaten på korta flyg (dvs inom Europa, då får man en lätt måltid exempelvis kycklingwraps som denna gång – på långflyg får du varm mat av mycket bättre kvalitet). Jag går genom alla butiker i tax freen, köper sällan men puffar på lite parfym, testar krämer o smakprover. Sen köper jag alltid en te precis in det är dags att boarda eftersom de aldrig har grönt te på flyg. Och ja, jag försöker alltid prata till mig en fönsterplats ifall jag inte valt plats på förhand – för jag står inte ut med att sitta ihopträngd i en mittenplats mellan två främlingar.

Jag landade i alla fall sent omsider i Stockholm, försenad men vadå? Landade ju i alla fall. Och nu är jag här hemma, känns bakvänt men mysigt såklart. Snart kommer hela familjen vara samlad igen. Kanske ska ta en powernap så att man orkar med? Det lär ju bli högljutt 🙂

Peace

20130919-101305.jpg

Annonser

Here comes the sun, and it’s all right.

You alright? – No, I’m all left.

Dåliga skämt att lyfta ens morgon, något ska man ju skratta åt. 🙂

I en hel sommarsäsong har jag klarat mig från skador, bortsett från några nervvrakade muskler som vill krampa o skrapsår, men igår – näst sista dagen bestämmer sig mina fötter för att tappa fästet. Så vad händer? Jo, jag håller på att täcka skyltar för  vintern, är för tillfället på något som kallas ”Cliffs of insanity” – ja klippor av galenskap lite lätt översatt. När detta händer tänker jag ”ramla inte bakåt bara så går det bra”. Bara det är ramlar man framåt så ramlar man in i klipporna – fortfarande bättre än bakåt ned för dem. Jaja, ni fattar mitt dilemma. Men jag ramlar framåt i alla fall, i ett panikartat sätt att kränga fast på stenarna. Men det är inte slät snäll sten, det är en kantig, ojämn jävla klippa. Och jag klarar såklart att inte landa på handen, utan på tummen enbart. Den trycks i handen och jag bara svär. Oj vad jag svär. Ilskan är för stunden oslagbar – kunde man vinna pengar på att svära hade jag för den där stunden vunnit miljoner. Nu är tumjäveln svullen och har ett dumt blåmärke på sig, kan fortfarande efter en natts vila inte greppa ordentligt så får väl gissa att det inte blir någon mer servering denna sommar.

Så jäkla typiskt. Jaja, men det är i alla fall min sista dag för cykelpatrullen idag. Kunde inte vara gladare över det än jag är. Oj vad skönt det är, trots dum tumme kan jag gå till jobbet med ett leende. Den ni.

Men här har ni en godmorgon-lista att lyssna på (ja ni kan ju göra det imorgon för det är ju inte alls passande för er dygnsrytm att göra det nu).

Peace

When the diamonds glimmer in the night the sun is on the way.

Guten morgen. Ifall jag kunde någon tyska är det kanske så jag skulle inleda mina samtal denna morgon. Nu är det hur som helst inte så, det är svenska eller engelska, och taget av min situation i livet så blir det väl det senare alternativet. Det är även som så att jag endast har några minuter på mig innan det är dags att skutta (mja..) iväg till jobbet för en sista vecka av arbete. Eller, som det visar sig ska jag nu inte längre få en hel veckas arbete då dem inte vill betala övertid för mig – det var nämligen långhelg här denna helg som just passerade. Inte för att jag skulle känt av det eftersom jag inte jobbat måndagar under hela denna sommar. Får la se, tror personligen att vi behöver en vecka att stänga av sommaren och städa av, förbereda för vintern. Är trött på cykeltjafset, att folk tror att dem är så viktiga och unika. Ha, ifall dem bara visste hur lätt Panorama kan säga att de inte behövs längre.

Jaja, jag är ju nästan färdig nu i alla fall. Snart så ska jag få lite ledighet jag också. Nog ska jag klara att genomleva 3-4 dagar av ihop-plockande utan att vare sig krevera eller klaga. I alla fall på engelska. Då och då utnyttjar jag min svenska med att spy ut saker jag måste få sagt. Såklart är jag försiktig, jag vet att jag också är utbytbar – jag har inte så mycket storsinne som det ibland låter.

Så nu ska denna patrullare borsta tänderna och vandra iväg till ännu en vecka av arbete, introducera gymmet till mitt liv igen, och inte minst sova (för det är det fina när man går tillbaka till 40 h-veckan, man får så mycket mer sömn). Under tiden kan ni lyssna på denna chillade lista.

Peace