We’ll never feel that way anymore (under false pretenses, or suspicious minds).

Så nu sitter jag här. Vi har fyra dagar kvar i huset och jag har fortfarande inte ordnat ett nytt kontrakt för hushåll. Skäms på mig själv! Inte har jag hittat en ny bil heller; vad har jag gjort med min tid egentligen? Inte jobbat (nåja, förutom några strödagar på det berömda bygget) och inte skaffat en ny bostad eller färdmedel. Ajabaja.

Jag har nog mest tänkt på framtiden. Tänkt men inte handlat. Här har man suttit i ett tomt hus och väntat på att substitut-familjen ska komma hem någon  för att det är så förbannat tråkigt att vara ensam efter några dagar. Man blir som så himla själv i ett hus när just ingen annan på resorten driver omkring. Visst har jag tyckt om att vara ensam, det har varit skönt – friheten att sjunga så högt o falskt jag bara kan så tidigt på morgonen att det nästan är skamligt utan att väcka någon annan, att gå omkring i lite vad som helst i klädväg för att ingen annan dömer dig, att springa ner för trapporna naken mitt i natten när vattnet är slut utan att behöva vara rädd för att stöta ihop med någon, att lämna disken hela dagen för att sedan ta hand om allt på en och samma gång.. Det var skönt, men jag tycker nog om det där med sällskap ändå alltså.

Vart var jag.. jo vad har jag gjort ja. Jag har tänkt på skola. Vad vill jag bli när jag blir stor, vad gör jag med mitt liv, vart ska jag resa nästa gång, hur utvecklar jag mitt sinne så att jag kan bli mer öppen för nya saker, hur ska jag motivera mig för att göra förändringar jag längtar efter men hittills varit för lat att genomföra – ni vet stora frågor har jag grubblat på. Så nu sitter jag här och har äntligen fått tummen ur arslet och mailat någon som kan hjälpa mig med utbildning. För jag vill ju så klart också en dag kunna säga att jag gått på universitet, det är bara att det är så attans kul att göra det jag gör nu också. Så vad tänkte jag då? Varför har jag mailat myndigheterna om råd? Jo för att jag vill multi-göra. Jag vill göra allt på en gång. Eller tja, fortsätta leva det liv jag lever nu – men tjuvstarta lite med studierna. För hur skönt att det inte varit om jag kunde läsa några kurser som ingår i programmet för framtiden nu? Om jag kunde korta ner mitt första år pyttelite, komma in i plugghjärnan och samtidigt faktiskt redan innan kunna komma in i ämnena? Låter som en utmärkt plan i mitt huvud. Får se bara om det är genomförbart 🙂

Nu ska jag dricka upp mitt te och göra mig färdig för sängen. Ska man kanske bli dietist ska man väl föregå med gott exempel menar jag, med en hälsosam livsstil med allt vad det inkluderar. Hoppla hoppla tjohej.

Peace

Didn’t see that one coming did you.

Solen strålade lågt över bergens toppar;

ett glimrande sken som aldrig tycktes ta slut.

Vinden dansande över marken

förde främmande dofter samman

introducerade och avslutade möten.

Ljudet från rasslande trädkronor

blandades med det avlägsna ljudet av främmande röster;

familjer som samlats kring middagsbord i trädgården

bara för att ta del av dagens sista värme.

Ett djupt andetag

och så ett till.

Prästkragen framför dig gungar sakta;

ett harmoniskt liv som förbereder sig för natten.

Gräset smeker benen,

och du ryser till i en blandning av välbehag

och viljan att klia bort känslan.

Solens strålar blev till långa strålar

dess bländande styrka börjar svika.

Tordes man kunde man stanna ute

men aldrig skulle du klara att gissa

vad nattens mörker skulle medföra.

Bergens skuggor byggs upp,

topparna ser allt mer ensamma ut;

ja, nästan ensliga.

Den dramatiska förändringen skapar en ny rysning.

Långsamt springer den upp längs ryggraden,

och plötsligt känner du den kommande kylan.

Med ens känner du dig mer som en av bergstopparna.

Ensam, ja nästan enslig,

med en blick över allt annat liv

– observerande, lugn men full av gömda vindar.

Vindar ingen annan kan se

men som du känner viner runt din kropp.

Sorgset stirrar du på skorna.

Det är ju inte en kall bergstopp,

du egentligen är.

Inte vad du vill vara.

Hellre skulle du känna dig som ett träd

– ett träd mitt i skogen,

omringad av vänner.

Bergstopparna lever nu av den allra sista från den gyllene energin

De skimrar vackert.

Så känner du styrkan i märgen,

lika majestätiskt som berget massivt reser sig

ska du finna kraften.

Likt prästkragens sakta lugn

ska du njuta livets gång.

Solens sista strålar

är blott en summering av dagens under

och en förlängning av kärlek

från ditt hjärta till din själ;

För att hålla hoppet brinnande

då natten höljer oss i sitt tjocka täcke,

om att morgonen är på väg.

Och du kan lugnt vila

omgiven är du av trygghet och lycka

för träden vid din fot

är all dem som vakar, tänker, älskar.

Dem håller faran borta

ger dig värme i kylan.

Med stjärnorna som ditt tak,

ska du alltid finna vägen.

Med månen i din rygg

har du alltid en hjälpande hand på din axel.

Tills stunden då solen än en gång går upp

och ger dig ljuset för dagen

energin att leva efter

ska kärleken fortsatt flöda

för alla oss var.

Peace

Holy moley, am I still alive?

Ja, jag vet. Jag har varit katastrofalt dålig på att uppdatera bloggen. Jag skäms, ursäkta. Eller skäms o skäms, det är ju främst för att jag jobbat så inte skäms jag för det heller.
Jag ska bättra mig. Lovar.

I alla fall så har vi nu äntrat den så kallade ”off season” här i Kanada-land, det vill säga det-inget-att-göra-för-att-det-är-inga-gäster-här-säsongen. Mycket intressant. Eller inte.

Idag ska jag gå o hika med Zara o hennes kompis Kristen, vilket ska bli jättekul. Nu när det inte finns några bilar i hemmet eftersom jag för tillfället är själv här, ska det verkligen bli skönt att komma ifrån ett tomt hus. Dessutom ska den mil-långa hiken vara väldigt vacker 🙂 uppdaterar mer senare, dags att rusa!

Peace