When the diamonds glimmer in the night the sun is on the way.

Guten morgen. Ifall jag kunde någon tyska är det kanske så jag skulle inleda mina samtal denna morgon. Nu är det hur som helst inte så, det är svenska eller engelska, och taget av min situation i livet så blir det väl det senare alternativet. Det är även som så att jag endast har några minuter på mig innan det är dags att skutta (mja..) iväg till jobbet för en sista vecka av arbete. Eller, som det visar sig ska jag nu inte längre få en hel veckas arbete då dem inte vill betala övertid för mig – det var nämligen långhelg här denna helg som just passerade. Inte för att jag skulle känt av det eftersom jag inte jobbat måndagar under hela denna sommar. Får la se, tror personligen att vi behöver en vecka att stänga av sommaren och städa av, förbereda för vintern. Är trött på cykeltjafset, att folk tror att dem är så viktiga och unika. Ha, ifall dem bara visste hur lätt Panorama kan säga att de inte behövs längre.

Jaja, jag är ju nästan färdig nu i alla fall. Snart så ska jag få lite ledighet jag också. Nog ska jag klara att genomleva 3-4 dagar av ihop-plockande utan att vare sig krevera eller klaga. I alla fall på engelska. Då och då utnyttjar jag min svenska med att spy ut saker jag måste få sagt. Såklart är jag försiktig, jag vet att jag också är utbytbar – jag har inte så mycket storsinne som det ibland låter.

Så nu ska denna patrullare borsta tänderna och vandra iväg till ännu en vecka av arbete, introducera gymmet till mitt liv igen, och inte minst sova (för det är det fina när man går tillbaka till 40 h-veckan, man får så mycket mer sömn). Under tiden kan ni lyssna på denna chillade lista.

Peace

Annonser

Take a walk up, stumble back down.

Söndagen den 18 augusti klockan 4.29 kastades jag ur sängen med ett ryck, fick höra ett förvånansvärt vaket utbristande från James ”dem är snart här, gör dig i ordning”. Fort fort skyndade jag mig in på badrummet för att sätta i linser och snabbt tvätta av mig nattens allt för korta sömn, slänga på lite deo för att sen försöka kasta i mig någon form av mat. Knappa 20 minuter senare, alltså tio i fem på morgonkvisten stiger våra två kompanjoner in genom ytterdörren. ”Redo?”. Tja.. så redo man kan vara, tänker jag.

Tio över fem sitter vi alla i min James fina, stora bil.  Försöker febrilt hitta någon bra, peppande låt att starta morgonen med. Det är kolsvart och kallt ute. Varför kunde vi inte vänta två timmar till, bitterheten över den lilla sömnen jag klämma in under veckan slår hårt. 5 dagars hårt arbete med ett par inkompetenta puckon tar på krafterna. Men likväl lämnar vi Panorama där i mörkret och möter istället den smala grusvägen som ska leda oss till hajkens början, energin börjar infinna sig tillsammans med modet och plötsligt så tänker jag att det ska nog bli rätt kul ändå. Tufft men kul. Jag har såklart inte en aning om vad jag själv tänker, inte en blekaste aning.

05.42 börjar vi, utrustade med huvudlampor och fleecetröjor. Och som det börjar, jag borde anat. Rätt upp. Och då menar jag rätt upp; en sakta, försiktigt sick-sackande stig går rätt upp bland tjocka träd. Inte en gnista ljus än, annat än stjärnorna långt där uppe. Andan blir tung, pauserna kommer allt oftare. 2 långa timmar senare börjar vi äntligen se att stigningen inte är allt så brant som den börjat. Solen börjar gå upp, och vi hinner till ett raststopp på en fin bergsvägg just för att se solen dansa över bergstopparna. Några värmande strålar med välbehövt vatten och en energibar får oss positiva igen. Det värsta är väl klart?

I några kilometer får vi vila. Hoppar över en liten bit av älven, tänker på det klara vattnet och att där kan jag fylla på vattenflaskan senare. Klättringen börjar igen. Inte så brant, men med stenar överallt. Den ojämna vägen gör gången lite svårare, men vi är fortfarande i gott mod. Börjar nu se nästa bit. Blir nervös. Hur fan ska vi ta oss upp där? Men Brad försäkrar mig om att det ser svårare ut än det är. Så vi börjar, sakta men säkert tar vi oss högre upp. Massa småsten, allt glider undan, vi är nu på alla fyra. Vi kryper upp för ett berg. Synen måste vara komisk. Fast där, plötsligt och inte alls väntat förändras geografin av vår yta. Vi möts nu av en bergsvägg. Shit shit shit. Ska vi klättra? Jag har aldrig klättrat upp för ett berg. Senaste gången jag klättrade var upp för en futtig liten vägg på aktivitetscentret. Gudamig. Djupa andetag – det går bra. Och faktiskt så går det förvånansvärt bra. Trots allt så glider jag upp den här skräckinjagande väggen. Men så kommer vi till småsten igen. Småsten, fast nu på en allt modigare vinkel. Men vad gör man? Det är ju ingen idé att vända om, nog vet jag att vi har kommit av vår kurs, vi har missat en avfart någonstans – så det måste ju vara enklare att gå upp hela vägen o sen ta den rätta rutten ned? Dessutom ser det inte ut som att det är så långt kvar till toppen. Vi är en timme in i vår sista klättring, 5 timmar in i vår hajk. Men jag är rädd. Jag så rädd att tårarna börjar rinna, för jag vet att om jag greppar en till sten som bestämmer sig för att lossna så är risken stor att jag ramlar. Har redan glidit med i 3 stenras. Små förvisso, men skrämmande för det. Men jag klättrar vidare med mina djupa andetag. James klättrar just över och då och skriker han till att jag måste huka mig för att en sten är på väg ned. Men han är mån om mig, uppmuntrar och hejar. Jag är så trött. Men rätt som det är syns himmel där uppe, molnen känns som att de är på armlängds avstånd  Fast vart är Tom och Brad?

Så där kommer jag upp, eller kastar mig upp på en topp. Kan inte se våra vänner någonstans. Vi har hittat en topp men det är inte rätt topp. James ropar, men vi får inga svar. Istället äter vi, och jag mår redan så mycket bättre. Ja, men vi klättrar lite till då, det kan inte vara långt. För där, precis ovanför väntar Tom och Brad med stora leenden. ”Vi klarade det”. Mitt utmattade jag ler på bilderna som tas, men i huvudet ekar orden – hur fan ska jag ta mig ned? Kanske är det lättare att ringa för en helikopter.

Men en kort halvtimme senare tar avi beslutet att börja vandringen ned. Vi är nästa över 6 timmar in, benen är möra och kropparna kräver allt mer vatten. Vi börjar surfa på stenrasen, och i ärlighetens namn var det rätt roligt. Men sen kom vi till abrupt stopp. En klippvägg mötte oss och förvånade stod vi som frågetecken. Vi hade missat en avfart igen. Det blev att klättra ner, men för mig kändes det ändå bättre än vägen upp. Det var nu min tur att vara den lugna och uppmuntrande. För när vi äntligen tagit oss ned för den långa bergsväggen möttes vi av gången över ojämna stenar – humöret var långt ifrån den toppen vi känt där uppe bland molnen. Vi var alla som små åskmoln. Hajken hade gått från en utmaning till en lek med döden. Hungriga och trötta ville vi egentligen bara komma ner till bilen, ta av oss skorna och sitta i ett varmt bubbelbad.

Vägen tillbaka var lång, längre än vi kom ihåg. Traversen var kortare än vi kom ihåg. Men åtminstone är vi ju närmare bilen nu när vi kommit till traversens slut. Fast.. vad är detta? Vi är ju fortfarande så högt upp. Vi ser fortfarande toppar omkring oss. Toby Creek skymtas långt där nere. Men det är bara att knata på. ”Ifall jag bara snubblar lite och blir som en boll, kanske jag rullar hela vägen ned?” Mycket verkade som en bra idé i mitt huvud för stunden. Hade en inre konversation med mig själv, ena jag som ville vara stolt över att ha besegrat rädslan högt uppe bland molnen och andra jag som var förbannad för att ha utsatt min kropp för den extrema stressen och mentala utmattning. James är nu så trött att han bara svär. Kan inte för allt i min värld påminna mig att den här biten var så brant – eller för den delen lång. Aldrig ville den ta slut. Då och då kan jag skymta över dalen, bara för att inse att vi är inte i närheten av bilen än.

Nära 12 timmar efter vår tidiga start når vi tillbaka till vårt mål. Vid den här tidpunkten har jag bara några minuter tidigare fått motta ett rejält getingstick i baksidan av låret. Jag blöder, är svullen (inte bara vid sticket, utan fötter och knän), trött och hungrig. Perfekt kombination som ni alla vet som känner mig. Är verkligen som en snäll prinsessa som kan skapa stjärnor av vattendroppar och sjunger till allt i naturen. Ja, precis så. Eller inte alls.

Nu mår jag i alla fall bättre, 5 dagar senare. Vaderna har värkt och knäna är ömma, men fan vad stolt jag är.

Mount Nelson – jag besegrade dig, men jag tror vi lämnar det till den här gången.

Peace