Trickling, crackling, scraunching, it all keeps me up.

20131121-135116.jpg

Så. Det här med att vara själv hemma är bara skönt en viss tid. Är över den tiden nu. Jag menar visst är det jätteskönt att ha lägenheten för mig själv; jag kan göra precis vad jag vill, lyssna på vilken musik jag vill, se på vad jag vill på TV, ha på mig vad jag vill, sjunga högt, äta vad jag vill. Men jag är trött på det nu. Behöver sällskap runt mig.

I natt vaknade jag skräckslaget då jag var helt övertygad om att det var möss o råttor runt mig. Hörde massa konstiga ljud. Det luktade väldigt illa (väldigt syrligt, frätande nästan – ett tag tänkte jag att det var gas men vi har ju inte gas någonstans) vilket jag är övertygad är från vår värmefläkt (tidigare i höstas hörde vi skrapljud därifrån, sen slutade ljuden men följde av en extrem stank – döda möss tänkte vi – sen försvann stanken när kylan kom, nu är det frätande istället). Perfekt tänkte jag då i min sömniga tillvaro; här är jag ensam och kommer tvingas ta hand om en hord av råttor. Jag som hatar råttor (läs möss). Nämnas ska kanske det faktum att jag drömt att det var möss omkring mig (ja, en mardröm) o jag kunde bara inte skaka känslan när jag väl vaknat.

Så vad gjorde jag? Jo jag bestämde mig för att det var lika bra att tända lampan, läsa o lyssna på musik så där halv tre på morgonen för att skrämma skadedjuren ur lägenheten. När jag väl somnat om o åter vaknat i en lite mer normal tid fanns inga möss att hitta. Det luktar för tillfället inte speciellt illa, men då och då kommer lukten krypande och ger mig huvudvärk. Någon som vill gissa vad detta kan vara?

Egentligen ska jag plugga nu, men motivationen finns inte att hitta någonstans så istället ser jag på Jimmy Fallon och försöker peppa mig själv till att springa iväg till gymmet. Provade igår kväll med denna motivationsteknik (träning) och det fungerade utmärkt, så förhoppningsvis kan jag få till ett lite tidigare pass idag.

Jaja, nu ska mitt trötta jag fortsätta se på TV innan jag tar tag i läsandet och lite städning.

Peace

Annonser

I am not a product of circumstances, but of my own decisions.Som

Så. Julia Ögoninfektionen Smedberg har nu läst på lite om viruset hon har plockat upp, EKC-viruset (typ av adenovirus). Finns patienter som efter år fortfarande har suddig syn, men vanligast är att synen försämras i upp till 8 månader. Folk drabbas som mest i Asien (barn), Syd- och Nordamerika. Jobbar man i skola får man oftast sjukskrivas, jobbar man på dagis är det ännu viktigare. Hygienen är A och O. Barn får inte gå till skola/dagis eftersom smittorisken är högre (eftersom dem kliar sig och sen tar på sina kompisar utan att tänka). Man måste använda egen handduk och man ska tvätta av ytor i hemmet ofta eftersom viruset överlever länge utan bärare. KUL LIV. Fatta man ju att jag skulle dra på mig det här. Så jävla typiskt.

Dessutom sprängde jag min morotskaka i ugnen o skapade vad som utifrån såg ut som en mindre brand i vårat kök. Det brann dock inte utan det var bara kraftig rökbildning eftersom smeten exploderade över elementet i ugnen där sockret i smeten sedan karamelliserades. Men soppan blev god och likaså fudgen så middagen var inte förlorad.

Blir inget bakande idag, möjligen blir det en tur till gymmet. Men eftersom jag mest troligt precis gick in i stadie 3 med mitt EKC-virus så är för närvarande min syn lika med bajs och jag har ingen större lust att sätta i linser för den timmen som jag skulle må bättre i gymmet. Kisandet ger mig huvudvärk, jag kanske bara ska sova lite? Gud jag är så gnällig.

Peace

Just a short one.

Bara en för dagens skull,

En lätt pust, ett kort andetag.
Det är allt,
Allt som jag begär.
Eller önskar.
En kort sekund av kärlek,
Bara för mig.
Låt mig känna,
Låt mig njuta.
Kort men långvarigt,
Värm min nacke,
Bara med ditt andetag.
Du kunde vara mitt allt,
En bit av det jag kallar min verklighet.
Eller så är du mitt element,
Min värmepelare,
Bara för en liten stund.
Men att känna dig,
Din omfamning runt mig,
Även när jag inte ser
Betyder allt för mig,
Om än bara ditt andetag mot min hals.

Peace

To the greatest dad in the world.

Grattis till världens bästa pappa på 56-årsdagen. Önskar att jag kunde vara hemma och fira dig med kärlek och att jag kunde visa hur mycket jag uppskattar allt du lärt mig, gör för mig och hur mycket du uppmuntrar mig. Tack för allt du gör för oss – och jag hoppas att alla där hemma grattar för min del också.

Jag hoppas att du fått dina kakor, drömmar och bullar och inte minst någon god tårta.

Grattis grattis grattis!

Älskar dig

The dream to change what is (escaping is not the answer).

Så. Som jag har sett på min Aftonbladet-app har jag förstått att ni har fått med er, hela vägen till lilla Sverige upp i norr, att Kanada har lite problem med sitt styre. Och nej jag syftar inte på senat-skandalen som pågått det senaste året med mutor och härvor utan om Torontos borgmästare Robert Ford. Nu är det så här; jag är jävligt trött på den tjocka grisen. Sedan i våras har han förpestat mina nyheter där han i ena stunden förnekat förekomsten av ett filmklipp där han röker crack, och i andra stunden knuffar gåpåiga reportrar. I ärlighetens namn bryr jag mig inte ett dugg om Robert Ford, det är mer det att han får styra Kanadas största stad, medan jag som gör rätt för mig inte ens kan tvätta i min tilldelade tvättstuga (tvättmaskinen är ur funktion, och det finns bara en till som fungerar – och jag vill inte ens tänka på hur många som måste använda den enda maskinen som fungerar i detta komplex – hu). Är man tjock och grisig så får man visst göra vad fan man vill.

Men det som irriterar mig mest är hur mycket plats han tar i TV (och då menar jag inte på grund av hans fysiska storlek utan att han alltid är på nyheterna). Ilskan bara växer i mig till den gräns att James måste byta kanal. Jag bara går omkring och väser. Fast det är klart, när man helt plötsligt stannar hemma mest hela dagen och tvn står på större delen av dagen på nyhetskanalen så blir det väl så.

Jag har nu gått hemma i hela tre dagar. Eller gått och gått, har inte direkt legat på soffan och degat; har varit till gymmet 3 gånger, flyttat in i skidskolans omklädningsrum, hjälpt patrullen med listor, städat massor, bakat bröd två gånger, tvättat, handlat, bakat kakor. Här ligger vi inte på latsidan heller! Men gång på gång under dessa dagar slås jag av hur gärna jag önskar att jag kunde bestämma saker och jag inte kan bestämma över. Och jag antar att för att kunna vara lycklig så måste man acceptera det faktum att man inte kan styra över verkligheten, åtminstone inte över sådant som är bortom ens räckhåll. Och jag vet, jag vet. Tro mig. Men det blir ändring på det, så småningom, ska ni se. Det finns i framtiden att ändra på saker, ändra till det bättre. Bara vänta 😉

Peace

For the mornings I wake up with a smile on my face.

Häromveckan lyssnade jag på en gammal podcast med Mikael Persbrandt. Det var av en ren händelse och inte särskilt självvalt alls (automatisk nedladdning i pod-biblioteket), men jag tänkte att; nu ska jag lyssna på honom, kanske får jag lite mer sympati för honom och kan uppskatta honom mer.  För nej, jag har aldrig varit ett stort fan av denna i Sverige glorifierade skådespelar – men jag ser huruvida fram emot att se hans insatser i de kommande 2 Hobbit-filmerna. Så jag lyssnade. Han är rätt allvarlig rätt igenom, inte som så många andra sommarpratare som är lite mer lättsinta. Nej, han är tung. Han pratar om allvarliga saker som med rätt ska pratas om och det ska han få respekt för – för det är inte alla som använder sitt givna utrymme till att ta upp sådana ämnen. Men överlag så.. tja, han blir dyster och jag i min tur blev lite tungsint. Men något måste han ju att gjort bra eller galet dåligt för att jag ska rabbla om det här och nu.

Jo så här är det. Han pratade om att vi lever för dem där små stunderna – 10 sekunder vart femte år tror jag han sa. Så då tänkte jag: va fan? Inte lever väl jag för 10 sekunder vart femte år? 10 sekunder av absolut lycka? Jag vill tro bättre om mig själv än så – och fan det gör jag! Micke, ta dig i arslet. Här är vi lyckliga. Det är de små sakerna i livet, har du inte förstått det än?

Nog för att jag går runt som en argbigga nu i dagarna, men det är ju bara för att jag har ett så förfärligt temporärt arbete. Men det är just det, temporärt. Jag vet att jag har något annat runt hörnet, något jag älskar och som jag kan gå leende till om morgonen. Och det är allt jag tänker på när jag står där och hummar bland alla maskiner. Med musik i örat tänker jag på mjuka, tjocka flingor som faller lugnande och täcker marken i ett mjukt täcke. Och då fylls jag med frid en stund.

Sen har jag dagar som idag, då jag jobbat konstant utan en enda rast (för nej, på lördagar får man tydligen inte till luncher heller! vem hade kunnat ana att anställda kanske ville äta.. inte jag i alla fall) i 9.5 timmar. Idag har jag muttrat och svurit, suckat och förbannat. Jag har inte lyssnat på några pod-caster, varken dystra, intressanta eller roliga. Jag har lyssnat på arg rap, klingande julmusik samt motiverande pop. Jag har gått från att sjunga Peter Jöbacks version av Hallelujah (Decembernatt) till rappat med Eminem. Men sen när jag var färdig hoppade jag ut i friskluften, och täcktes i tjocka (blöta) flingor som kom svävande från ovan. Och då kändes det genast lite bättre, och jag kände mig lycklig för allt det fina jag har.

Peace

Shine bright like a diamond? (Wait, what?)

Hejsan hoppsan alla barn här blir det barnprogram. Eller nej, just det – det var ett annat forum det ja. Det här är ju min blogg, inget annat. Och här visas det istället diverse klipp, så som från Sunes Jul med Håkans bästa klipp. Försökte hitta klippet när han åker skidor inomhus nedför trappen men utan energin att egentligen leta mer än ett fåtal sök i det stora spindelnätet vi kallar internet.

Jag är nu på dag 4030 med New Dawn och mattrengöringen (nej, det var också fel men det känns så). Jag har fått dålig hy av medlen vi avänder av samt den konstanta ångan jag befinner mig i. Lyften av tunga vattendunkar har ställt till det lite smått i mitt vänstra knä men inte värre än att jag kan ta hand om det själv med lite självbehändig rehab. Efter denna period av hårt arbete kan jag fastställa att jag hatar när andra människor kan organisera sig och se effektiviteten i saker samt negligeringen av arbetsstyrkan de efterfrågar. 

Efter en veckas tittande på Vikings har jag och James nu sett klart på serien. 9 45-minuters avsnitt var det i säsong 1 och den avslutas såklart med en så kallad cliffhanger. Fatta man ju. Och inte har History Channel gått ut med när säsong 2 ska ha premiär. Samtidigt väntar vi spänt vecka efter vecka på ett nytt avsnitt av Homeland. Ta mig tusan vilken fin serie!

Så ja, man kan väl säga att så är läget. Jag jobbar och tittar på TV med min kära, och sen springer vi till gymmet då och då. James mer än mig bara för att jag är så trött efter jobbet (allt större anledning att träna, men men – jag bättrar mig). Snart är jag färdig med rengörandet också, kan knappt bärga mig. Om 2 veckor åker James till Australien för att förbereda för bröllopet samt ordna med sitt visum. Just ja! Idag kom faktiskt bekräftelsen på att jag får jobba en vinter till i Kanada; som skidinstruktör men ändock! Kommer bli kul, kan inte förneka att jag älskade att undervisa. Men jag älskade utmaningen i skidpatrullen också.. Jaja, det blir bra 🙂

I övrigt pmsar jag som ett annat monster och klagar över mina ständiga ögoninfektioner. Var det någon som sa vagel? Ja men skicka hit den! Jag tar den så gärna. Ögontorrehet också? Jackpot. Skicka hit det, här får allt bo. Jävla ögon alltså. En dag när jag blir rik ska jag operera så jag slipper dessa jävliga linser som ställer till det för mig i skiftande klimat. En dag.

Jag har så grandiosa planer förstår ni. Om nätterna planerar jag min rika framtid (inte nödvändigtvis pengavis, bara rik på kärlek o upplevelser); jag ska få skriva om det som gör mig passionerad, om det som får mig att le. Jag ska få bo i ett stort hus där jag har en stor trädgård där jag kan plantera frukt, bär och grönsaker. Höns kan jag ha i något uthus så att jag har färska ägg om morgonen. Jag får dekorera och utsmycka precis som jag vill. Ett stort öppet kök att laga god mat i och baka massor av gott, ett massivt bord att äta vid. En öppen spis där jag kan få höra elden knastra, vida fönster att kontrastera värmen inne från vintern ute. Massa liv, massa musik, massa skratt. Ni vet, så där som man drömmer.

För jag tänker mycket på framtiden. Vad ska jag göra? Vart ska jag vara? Ska jag jobba på kontor? Ska jag jobba ute? Ska jag jobba själv? Ska jag jobba med andra? Många frågor, men det börjar så enkelt mer skola. Man ska lära, aldrig sluta lära. Aldrig sluta sluka information, berika sig själv och andra. Men det blir bra, så småningom. Tills dess ser jag på Sune och skrattar högt, och tänker på alla dem jag håller nära hjärtat.

Peace