And it’s almost time.

Ja.. Så var det det här med att packa igen då. På fredag flyger jag tillbaka till mitt kära Kanada. Ser oerhört mycket fram till det; träffa James, träffa alla vännerna, påbörja det fantastiska vinteräventyret som väntar mig, få åka skidor igen, känna på snön, andas frisk luft, se nya platser, träffa nya människor – framför allt människor som är likasinnade som jag, skratta åt det enkla i livet. Ni vet. Sådana där härliga saker.

Tråkigt är det ju ändå att lämna allt här hemma. Sötaste systersonen som växer så det knakar – vill ju såklart finnas här för hans uppväxt o vara världens bästa moster – kan ju vara svårt för honom att förstå varför jag måste vara i Kanada, lämna familjen – saknar så att det värker i hela kroppen men som ändå alltid finns där o är underbara, lämna kära vänner – gamla, nya, återupptäckta – ni är guld värda!

Men trots att det smärtar att lämna er här hemma – speciellt familjen såklart, så känner jag ändå att det är rätt för mig att vara i Kanada. Är ju lycklig där, o man ska väl vara där man är lycklig? Är så sjukt exalterad över att ha fått ännu ett år i detta fantastiska land att det inte finns ord att beskriva. Sverige kommer ju alltid att vara där för mig; inget förändrar den underbara uppväxt jag haft här – men jag är i behov av något annat än vad det kan erbjuda. Höga berg, djupa dalar, friskt glimrande puder; får vakna bredvid den enda jag vill vakna bredvid, får jobba med något jag drömt om de senaste åren o som kommer att utveckla o utmana mig, får leva på en underbar plats. Nog för att det är jättejobbigt att åka, för att vara så långt ifrån er mina kära är fruktansvärt – MEN det är för det bästa. Mitt bästa för det är det jag vill; man måste följa hjärtat. För ert bästa för att bor jag kvar i Gävle o är olycklig så kommer jag att vara fruktansvärd att vara omkring. Så – lycka för alla. Ni är dem bästa.

Oj vilket rörigt inlägg. Det bättrar på sig snart lovar jag.

Peace