I am that girl (damn, this need to change).

Jag är en känslomänniska. Har alltid varit det, men den senaste tiden har jag varit.. på kanten till extrem skulle man kunna säga. Jag är så lycklig, för jag är så fantastiskt gott lottad i detta livet; jag har en underbar familj som står vid min sida i alla väder o hjälper mig med vad än jag behöver, jag har äran att få bo på en av de vackraste platserna jag någonsin där jag får magnifika chanser att jobba med det jag älskar o har kompetent folk som stöttar mig som de bästa av de bästa, jag har vänner som är bortom denna värld – som låter mig vara mig o som skrattar med mig även när jag gråter – o jag har haft turen att möta universums bästa pojkvän som gör mig starkare, får mig att vilja, föder mig med nyfikenhet o framför allt alltid har sin hand på min axel för att påminna mig om att han stödjer mig o alltid finns där.  😀

Men. Likväl. Jag är en känslomänniska. Jag gråter när jag ser på film. Jag blir rädd av skräckfilmsreklamer. Jag blir arg av konstanta reklamavbrott (tro mig, i Sverige är vi så bortskämda med reklamavbrott – ett långt 5 minuters-avbrott en gång i halvtimmen är då rakt mycket bättre än Nordamerikas sätt; en miljon avbrott som är kortare – en halvtimmesprogram har ca 3 avbrott, det är äckligt). Jag skrattar åt James grumpenhet. Jag ler av att sjunga. Jag blir frustrerad av att agera hemmafru då jag tvingas städa upp efter andra, trots att jag faktiskt orsakat denna uppsättning själv. Jag blir besviken på mig själv när jag inte lyckas. Jag blir irriterad på mig själv att jag inte planerade denna höst bättre o såg till att jag hade ett jobb i mellantiden. Jag blir  obeskrivligt glad när James kommer hem från jobbet. Mitt hjärta dansar när jag ser snön falla. När jag hör vissa låtar, känner  olika dofter, ser ett foto; längtar jag så otroligt mycket hem

Så igår kväll hade jag lagat en väldigt fin middag (fisk glaserad med dijónsenap i gräddig sås med lök o spenat tillsammans med rostade grönsaker med honung), bakat en kladdkaka sent på kvällen (på önskan av mister) så flippade jag plötsligt. Det var mest frustrationen av att inte ha gjort något på hela dagen – det var faktiskt första gången som jag verkligen kände att jag var arbetslös o hade utomordentligt tråkigt, fruktansvärt omotiverad till att göra minst lilla sak – som slog till. Jag hatade mig själv. Så jag gick från hoppande glad o nöjd med kvällen, till att plötsligt vara ett lokalt åskmoln i huset Aurora 2. Det sög.

Så, återigen fick jag be om ursäkt för mitt dumma beteende. Jag förklarade situationen, o jag vet att James vet hur frustrerad jag är över att gå hemma o han accepterar att jag ibland blir helt knäpp o förbannad på honom utan anledning. Vilken hjälte. Men igår.. jag vet inte. Jag vill ju inte ta ut allt det onda på honom. Han förtjänar det minst av alla. Så nu, från o med denna minut ska jag skärpa mig. På riktigt. Det finns massor av saker jag kan göra hemma för att skapa en bättre situation för mig själv. Och det är verkligen dags att jag lever upp till min egen styrka o påhittighet.  Det här klarar vi. 😉

Här är i alla fall en låt jag hittade för några år sedan, som beskriver mig själv i ett nötskal när jag är ett litet åskmoln. Sägas ska ju att nog för att flippar till min onda sida fort, så inser jag allt oftare min egen dumhet o skrattar åt mig själv lika fort. Det är viktigt att skratta åt sig själv tror jag.
Nej, nu ska jag försöka göra något åt den här bångstyriga kalufsen jag har på huvudet, samt hitta en del till vår ångmaskin (den jag berättade om, som vi numera gör rent golven med) så att jag kan rengöra heltäckningsmattan också.

JUST DET – igår snöade det 😀

Peace

Annonser