Longing for a change.

Come and take me, lift me up and let me show you all my love.

Så, min längtan att komma i form tog en ny vändning igår. Först svettades jag på gymmet; grymtandes o stönandes medan jag lyfte vikter med mina svaga armar (nåja, svaga o svaga.. jag är starkare än i princip alla på jobbet med undantaget av två av killarna) samt sprang mina lårmuskler till kolsyran spretade i gjorde mig vek. Under min följande arbetsdag blev vi bjudna på lunch – inte något exotiskt o delikat kanske – men grillad korv med bröd var inte så pjåkigt – o gratis är väl alltid gott? I alla fall kom jag sen på under eftermiddagen att min vän Pete har kört igång med träningsläger, vilket jag har missat två sessioner av – o nu hade jag lovat att komma. Så när arbetsdagen var över sprang jag hem, bara för att byta om – inse att jag inte skulle kunna hjälpa till med middagen (igårkväll hade vi ett par över som ska åka hem snart så hela familjen samlades runt middagsbordet – något som aldrig annars händer) – byta om o slänga mig på cykeln för att ta mig till träningsfältet.
En timme av militärliknande träning, där Pete (som är personlig tränare o drömmer om att starta ett eget gym o bli fitnessguru – han är bra på vad han gör) bossade runt mig, en tjej som är lite äldre än mig med ett extra lager runt kroppen, en äldre man som behöver komma i form igen för att kunna klara sina övningar i brandkåren här uppe, en dam i 30-års åldern som kommer behöva jobba rätt hårt o till sist en kille, lite äldre än mig, som är tanig men i god form. Så en något omaka grupp kanske, men vi peppade varandra o det var härligt!
Idag kan jag verkligen känna mina armar, något jag sällan gör eftersom jag hatar träningspass som har fokus på armar/axlar/bröst – men det är mest för att jag är så otroligt dålig på det. Men det kändes riktigt bra att träna i grupp igen! Har ju enbart tränat på egen hand sedan jag kom hit, förutom enstaka tillfällen någon följde med mig till gymmet i vintras samt en period där jag o Sofie tränade ihop rätt mycket. Men jag föredrar att vara själv på gymmet. Det är befriande. Kan göra precis vad jag vill, se ut hur jag vill o låta så mycket jag behöver. Jag är inte en gymknodd så jag kanske bara behöver bli van? Nåja, hur som helst var det skönt att ha någon som sa åt mig vad jag skulle göra o i tillägg ha fler omkring mig som stöd. Vi alla led. Vissa mer än andra. Jag led inte så mycket ärligt talat.. Jag är kanske i bättre form än medelpersonen här uppe i bergen. Det är faktiskt också uppmuntrande 🙂

Nu ska jag byta om i knalla till jobbet. Dags att ta tag i mitt liv igen.

Soundtrack of the day
: Edwyn Collins – A girl like you
Peace

Annonser