Sweet intoxications.

I ett rebell-uppror begav jag mig ensam till Lillehammers stackars lilla biograf igårkväll för att se på gala från London. Phantom of the Opera – live från Royal Albert Hall. En sak ska man faktiskt säga om Lillehammers biograf – när dem vill så fixar dem bättre föreställningar än jag någonsin vart på förr. Tema-fixar lokalerna, köper läsk som ser ut som champagne o klär upp sig själva i långklänning o frack. Det roliga med i igår, inte bara att salen (den största, typ 200 platser kanske? 170? Något åt det hållet) var fullsatt, var att så många som var där också hade klätt upp sig. Finklänning o finkavaj – o inga gympadojjor här! Kul 🙂
Jag satt där i alla fall i min ensamhet o njöt. Njöt är verkligen ordet för satan i gatan de där folken kan sjunga! Shit. Jag var stum genom hela kvällen. Sådan inlevelse, sådan finess, sådan grace. Och det bästa kom när föreställningen var slut o Andrew Lloyd Webber själv kom ut o tackade. Sen kom originaluppsättningen från London, det vill säga de allra första av alla musikalare som har delat sin gåva av sång o skådespeleri runt om i världen. Trodde inte att det skulle bli vackrare än när Sarah Brightman (första flickan en fantom fick förföra) o sedan Michael Crawford (första fantom att förföra) äntrade scenen. Crawford var så rörd att hans haka inte kunde sluta darra, där han kämpade mot tårarna. MEN det blev bättre ändå. Brightman började sjunga – och upp bakom henne slöt inte minst FEM fantomer upp. Tre gamla, den nuvarande, och den kommande – bapabapabapapa! – allas vår egen gosse som kommer hem varje jul – Peter Jöback 😀 hur fantastiskt som helst (boy, han har en del kraftfulla röster att leva upp till!). Och vid sidan stod Andrew Lloyd Webber o var så rörd o stolt att jag var lite rätt att han skulle explodera där på scenen. AMAZING. 😀

Utöver den utomordentligt fina upplevelsen har jag mest jobbat o slappat de senaste dagarna. Inte mer spännande än så. Vad har ni gjort?

Peace

Annonser