Railroad anxiety (here’s a fact – I’m in storymood).

Skrivet på den smärtsamt långsamma, sega – otåligt jäktande, tågresan mellan Oslo o Lillehammer. Hamnade, som alltid – tillhör ju normaliteten att det är något speciellt när jag ska ut o resa – alltid är det väl något?, bredvid en invandrardam utan kunskaper om det svenska språket, och tvivlar på att hon kunde mer än Yes och No på engelska. Hon var uppenbart förvirrad och hade inte den blekaste om vad hon svarade ja och nej på. I alla fall.

Nervöst fingrade hon på biljetten, fram och tillbaka. Jo, datumet stämde. Likaså avgångstiden. Men vad betydde det här? Inte kunde tåget ta så lång tid? Kanske.. Hon kollar en gång till, ser sig hjälplöst omkring. Är det verkligen rätt tåg? Hon förstår inte vad någon säger där hon sitter placerad på säte 72 i vagn 17, propert klädd i kavaj och klassiskt sminkad. Hon fingrar på telefonen. Ser på biljetten, ser på mig och försöker gömma den granskande blicken. Där sitter jag bredvid i kängor, korta jeansshorts och en ledig t-shirt. Resa bekvämt är uppenbarligen två skilda begrepp för oss två. Där jag har tänkt ”sitta på rumpan i närmare 7 timmar” har hon tänkt ”måste se presentabel ut”. Hon ler osäkert och reser sig snabbt upp, uppenbart obekväm i situationen. Kanske är det mig, kanske är det faktumet att hon inte säkert vet hur de kommande timmarna kommer utspela sig och att hon ska orientera sig till en plats som, jag gissar vilt, hon aldrig sett förut. Hon vankar av och an i gången mellan alla säten.
Jag funderar på ifall hon lider av att sitta bredvid en så till synes obekymrad flicka. Vi är ett av få ”tågpar” som fösts samman i vagnen. Nästan alla sitter ensamma – det vill säga, förutom oss och mammorna som sitter rätt bak oss med en hög ungar. De skriker hela tiden, och kvinnan bredvid mig skakar på huvudet och suckar högt. Hon sitter stelt på sin plats i många timmar, fingrar på biljetten, försöker se ut från fönstren som täckts med gardiner.
Proceduren med telefonen, biljetten och vankandet fram och tillbaka i vagnen fortsätter. Till slut kommer hon tillbaka och viftar med mobilen framför ansiktet på mig. Gestikulerande visar hon att nu är det min tur att prata. Förvirrad får jag prata med en annan främling på en annan plats än i tåget. Förklaringen om kvinnans nervösa beteende visar sig vara logiskt. Och som tur är, får jag prata med denna främling i tid. Det kommer från ingenstans, ropet om hjälp för en annan människa. Få av henne på rätt station. Det var allt. Livet är enkelt ibland, men ack så mycket man kan hjälpa till med bara genom att finnas där och peka.

Dags att sova. Resadag imorgon och jag har inte råd eller tid att missa varken tid eller skjuts.

Peace

Annonser

One thought on “Railroad anxiety (here’s a fact – I’m in storymood).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s