Be in peace, kid.

Sitter här hemma i soffan o kikar på The Reader. Har ingen aning om varför jag skjutit upp att se denna film, den är mer eller mindre underbar. På något konstigt vis så där. Även fast jag har massor av saker för mig vid sidan av (äta, drick te – gör nytt te, sitta vid dator, svara i telefon typ), så kan jag inte låta bli att fängslas. Den har det där ljuva vemodet i sig, som jag bara inte kan motstå. Det är vackert. Det tilltalar mig på ett sätt jag inte kan förklara riktigt, men det är lite den där känslan när man känner sitt eget inre brista för det man faktiskt vill ha – men inser att man har inte hjärta att riskera att någon annan ska såras över det – typ för att den som kan såras representerar/är det man vill ha. Lite den känslan har filmen, fast kanske inte riktigt så dramatiskt som det låter. Det är mer stillsamt, som en stumfilm man lugnt tittar vidare på och observerar alla handlingar i utan att öppet reagera – trots att det man ser berör en på djupet.

Strunt samma, ska sluta babbla om mina knäppa reaktioner nu. Eller känslor om filmen. The Reader är en riktigt fin film som ni borde se! Väl värd tiden, må jag säga.

Mitt knä mår förhållandevis bra, tack och lov. Kan faktiskt gå rätt bra, en enorm förbättring jämfört med förra operationen. Det får mig att le, det är väldigt positivt 🙂

Bio vill jag också gå på. Saknar biomörkrets njutning. Dess lugn.

Har en känsla av att allt skrivande om lugn för tillfället speglas i min för närvarande vardag. Bara jag o kissen hemma just nu. Allt är tyst, förutom mitt knattrande på datorn o filmens dialog o musik.

Jag önskar det kunde regna, så att jag inte behöver känna någon skuld av att sitta inne. Eller så är min önskan endast för dess stillhet, lugn, äkthet – regn är vemod i ett vackert tillslag.

Nu blir det att se klart på filmen, sen en promenad och dusch 🙂

Peace

Annonser