Welcome home, to my broken promise land (drinking ‘cause you look so good in your Starbucks-cup).

Orden haglar, bokstäverna stockar sig i halsen. Tårarna vill tränga fram i ren desperation, alltid ska det vara något. Ångesten byggs sakta upp än en gång och jag vill bara lägga mig ner. Lägga mig ner, somna om och vakna till en annan verklighet. En annan vardag. En annan värld.

Att vara uppriktig är numera ett brott, sanningen döljs bättre bakom gåtfulla girlanger av meningar. Allt ska man kunna tolka på tusen olika sätt, vi ska säga samma sak men gräva ur olika budskap ur orden. Bara för att livet ska kunna levas på det sätt vi tycker – på olika håll.

Jag vill ha ett eget liv. Ett eget liv där jag får ta mina egna beslut; jag vill spela efter mina regler och inte anpassa mig till någon annan. Jag behöver slippa undan att rapportera varenda lite detalj. Jag vill inte behöva redovisa vem jag ska träffa eller vad vi ska göra. Vad vi har för relation. Vad vi ska äta, dricka eller lyssna på. Jag vill vara fri. Jag vill få flyga med mina egna vingar, de vingar jag fått utveckla med hjälp av dem som nu inte vill släppa mig fri. För varenda gång frågan kommer upp blir det bråk. Att hålla sams blir vardagens svåraste moment, men det är en essentiell tråd vi ofrivilligt måste följa för att den sköra freden ska bibehållas.

Jag vill inte leva i en situation där jag måste trippa fram på tårna sakta, sakta för att sedan kolla om kusten är klar – för att kunna göra vad jag nu vill göra för stunden. Jag vill inte tvingas maskera eller prata i tveksamma tungor för att ha möjlighet att vara mig själv.

I denna vardag, i denna samtid, behöver vi alla friheten att få vara oss själva. För att må bra, och kunna få våra älskade att i sin tur må bra, vill vi inte känna oss begränsade så till den grad att situationen blir ångestfylld till bredden och vilken sekund som helst rinner över. Och rinner över gör det, först bara några droppar som jag kan se bortom – men sedan kommer den stora smällen när bägaren snarare blir som en vulkan som sprutar ut ångest.

 Tröttsamt ser vi på varandra, kommer vi att klara en dag till av denna galenskap? Är det verkligen rätt att bråka varje dag? Är det så vi ska leva? Eller är det kanske rent av dags att släppa taget och försöka söka förståelse i varandras perspektiv och aktioner. Kanske ska vi ge den andre friheten att lösa situationen på sitt eget sätt först, för man vet inte alltid bäst. Att ge råd är inte fel, men det är lätt att det missuppfattas eller går över den tunna gränsen som skapar osämjan – med för mycket påtryck blir den goda tanken endast en personlig börda för personen som måste ta emot.

Att ilska existerar i våran vardag är inte så konstigt, när man tänker efter.

Peace

Annonser