Do you want me to walk you into the unknown? (I’d prefer to do it know, really.)

Gaah. Känner frustrationens ångor börja stiga från mig nu. Får inte pluggandet gjort, kan inte ta det i hamn. Det slutar i alla fall bara med att jag sitter vid harpan samtidigt som jag lyssnar på (superb) musik. Varför kan jag inte bara fokusera så att eländet är ur världen?

Har förövrigt gjort om mitt musikbibliotek. Hade inte direkt tänkt att göra det, inte något jag kände att ”det här ska jag göra idag så har jag gjort något produktivt och bra”. Det var snarare så att biblioteket kollapsade för ett tag sen, vilket gjorde en uppdatering nödvändig. Har nu tagit bort alla låtar av dålig kvalité, det är en början. Så har jag organiserat det bättre. Något positivt har skapats under denna kväll i alla fall.

Men jag vet inte. Har en aning om varför det kanske möjligen antagligen är så att jag är okapabel att hitta koncentrationen som behövs. Det var länge sen sist. Jag blir lättretlig, bitsk och humörsvängning är något som lätt sker? Men vad vet jag. Andra har det värre, har jag hört. Men egentligen, varför skulle jag bry mig om det? Dem kan väl leva sina liv och våndas över sin asexuella tillvaro utan att jag ska behöva känna sympati? Nu är det faktiskt att jag inte alls bryr mig om dessa stackare på det sättet, att de förtjänar sympati. Jag säger bara att jag kanske också är där. Fast ändå inte. Så länge sen var det inte. Haha. Äh, jag svamlar. Det är koncentrationssvårigheternas fel. Faktiskt. Det är sant.

Peace

Annonser

You’re not invited (unfold me like an eggsalad).

Hörde precis en låt som var så fin, Counting Crows – Colorblind (amerikansk stavning, såklart). Så tänkte bara att ni skulle få ta del av den medan ni läser allt annat skräp som jag skriver. Men vem vet, ni kanske får ut något av det? 😉

Har i alla fall spenderat dagen på följande sätt: gick upp, såg MILK till frukost (alltså drack jag inte mjölk utan såg filmen – ni vet den nya med den makalösa Sean Penn? Skriver mer om den senare när jag orkar), hitta mobilen med x antal missade sms. Svarade. Gjorde mig respektabel, dvs jag tvättade mig, borstade tänderna och klädde på mig. Stressåt lunch (jag var sen eftersom jag hade missat flertalet sms angående möten haha). Cyklade ner till stan i äckligt modd-väglag. Växlade pengar. Gick på H&M. Träffade Tobbe.

Angående Tobbe. Har en förmåga att glömma tiden när jag träffar honom. Gissa tre gånger vad som hände idag. Klockan var väl närmare två när jag träffade honom. Klockan fem kollade vi på klockan nästa gång. Otroligt eller hur? Fattar inte, märkte att tiden gått lite fort när jag kollade ut och såg att det var en viss skillnad i ljusstyrka ute. I alla fall så bestämde vi att då var det kanske dags att knyta ihop för dagen, så närmare sju åkte jag hem. Haha. Men det var kul. Vi satt (först visserligen inne på Nian vid Wokiwoki eftersom Tobbe inte hade ätit) på caféet uppe i Flanör. Hade inte fikat där sen de byggde om. Åt en glutenfri chokladtårta. Den såg jättegod ut. Det var den inte. Så mitt råd är, låt er inte luras av ett förföriskt utseende på en kaka (va fan.. what’s wrong with me, ingen kallar en kaka så?), du gör ett misstag.

Köpte för övrigt första säsongen av Life on Mars 😀 Har ju varit helt lyrisk över Ashes to Ashes som gick på SVT1 i höstas, och är en biserie typ. Jag vet inte vad det kallas, men ATA växte i alla fall fram ut LOM och det ska vara samma typ av historia. Mycket roligt, det ska bli ett nöje att kolla in senare när jag har tid.

JUST DET. Jag har varit lite duktig idag. Har skrivit klart min inledning/metod/syfte/frågeställning till geografin. Haha. Snacka om att jag ligger efter i allt. My god. Skärpning Julia. Blä. Men tänkte i alla fall skriva lite mer innan jag ger upp. Ska förutom geografin också försöka babbla ihop en mobbing/kränkningsdiskussion till PK-kunskapen. Är så trött på det, ska man förklara vad PK är så behöver man bara titta på Jocke. Det är helt sjukt. Han är personifierad PK. Jag ska sluta säga vad han vill höra tror jag, bara för att provocera och skapa lite hetta i klassrummet. Kanske ska säga att jag tycker att man ska låsa in kvinnor i hemmen, bränna kyrkorna och att det är bra om man bjuder sina ungar på sprit vid tidig ålder. Bara så att han kan få bli mållös. Vill se hans min. Men jag vill samtidigt ha ett betyg i kursen.. Mitt experiment kanske får vänta lite trots allt?

Nu blir det lite plugga tror jag.

Peace

I mean, I could be Mother Teresa and it wouldn’t make a difference, what I did.

Så jag såg den här helt fenomenala filmen häromdagen, Rachel getting married med Anne Hathaway i huvudrollen. Överraskande val att rollsätta henne som den karaktären, det är inte direkt en person som nödvändigtvis liknar dem hon spelat förr i romantiska komedier. Hon spelar en föredetta knarkare som kommer hem från rehab för att delta på hennes systers bröllop.

Det låter kanske lite suspekt, kan en sådan historia bli en så svindlande bra film som jag försöker få den att framstå? Svaret är såklart, det var en dum fråga som Pelle Matton skulle sagt, ja. Den är så bra.

Filmen hittar gång på gång nya djup, tar sig ut på vatten vi inte visste fanns. Vi hittar trasiga relationer i en ännu trasigare familj, där man försöker se till det positiva men där tragiska händelser gömmer sig kvar inombords. Man kan inte behålla dem känslor inom sig, som de gör, vilket såklart resulterar i filmens twist.

Här har vi en avdankad ung tjej, hon provocerar och vill ha uppmärksamhet, som kommer hem från rehab utan att ha träffat sin familj på många månader – hon möts av en strängt upptagen och upprymd familj som planerar för bröllop. Det är klart att Kym, dvs Anne Hathaway, känner sig bortglömd – spelade det ens någon roll att hon kommit? Till råga på detta faktum, blir hon konstant kontrollerad och övervakad av sin omgivning. Kanske inte är så konstigt om man varit allvarligt neddrogad länge och precis kommit ut från rehab – men man får sådan sympati för de olika karaktärerna. Eller ja, till en början visste jag inte vem jag skulle heja på. Syrran som faktiskt ska gifta sig och ska uppleva en av de kanske lyckligaste stunderna i hennes liv eller Kym som inte alls får det stöd hon skulle behöva.

Men filmen är vacker. Manuset måste vara smärtsamt att läsa, och regissören Jonathan Demme har gjort ett enormt bra jobb med skådespelarna att införliva detta i bild. Allt passar så bra ihop, även om det är jobbigt att se. Eller framförallt, det gör ont.

Peace